अजरश्चामरश्चैव प्रसादात्पद्मयोनिनः । स गत्वा तत्र विप्रेन्द्रो देवदेवस्य शूलिनः । लिंगं तु स्थापयामास ज्ञात्वा तत्क्षेत्रमुत्तमम्
ajaraścāmaraścaiva prasādātpadmayoninaḥ | sa gatvā tatra viprendro devadevasya śūlinaḥ | liṃgaṃ tu sthāpayāmāsa jñātvā tatkṣetramuttamam
Durch die Gnade des Lotosgeborenen (Brahmā) wurde er zugleich alterslos und unsterblich. Dann ging jener Beste der Brāhmaṇas dorthin und errichtete, da er den Ort als erhabenes kṣetra erkannte, einen Liṅga des Dreizacktragenden Herrn, des Gottes der Götter.
Śiva (Īśvara)
Tirtha: Prabhāsa-kṣetra
Type: kshetra
Listener: Devī (Pārvatī)
Scene: A venerable brāhmaṇa-sage, radiant with Brahmā’s boon of agelessness, arrives at Prabhāsa and consecrates a Śiva-liṅga; the sea-breeze and coastal sands frame the newly founded shrine.
A kṣetra becomes supremely holy through ṛṣi-realization and the consecration of Śiva’s liṅga.
Mārkaṇḍeyeśvara in Prabhāsakṣetra, founded through Mārkaṇḍeya’s installation of a Śiva-liṅga.
The archetypal act of pratiṣṭhā: establishing a Śiva-liṅga upon recognizing the excellence of the kṣetra.