मनुस्तत्क्षांतवानस्या यमस्तस्या न चाक्षमत् । ताडनाय ततः कोपात्पादस्तेन समुद्यतः । तस्याः पुनः क्षांतमना न तु देहे न्यपातयत्
manustatkṣāṃtavānasyā yamastasyā na cākṣamat | tāḍanāya tataḥ kopātpādastena samudyataḥ | tasyāḥ punaḥ kṣāṃtamanā na tu dehe nyapātayat
มานุทรงอดกลั้นได้ แต่ยมะทนมิได้ ครั้นโทสะพลุ่งขึ้นจึงยกพระบาทหมายจะลงโทษ ทว่าเมื่อทรงข่มใจอีกครั้ง ก็หาได้เหยียบลงบนกายของนางไม่
Vyāsa (continuing narrative)
Listener: nṛpa (king)
Scene: Yama, youthful and stern, lifts his foot in anger toward Chāyā, but his face shows inner struggle and restraint; Manu stands calm, embodying tolerance.
Even when anger arises, restraint is dharma; self-control prevents harm and limits karmic fallout.
None; the verse is narrative and ethical.
None.