रामशय्यादर्शनम्
Bharata Beholds Rama’s Forest Bed
प्रासादाग्रविमानेषु वलभीषु च सर्वदा।हैमराजतभौमेषु वरास्तरणशालिषु।।2.88.5।।पुष्पसञ्चयचित्रेषु चन्दनागरुगन्धिषु।पाण्डुराभ्रप्रकाशेषु शुकसङ्घरूतेषुच।।2.88.6।।प्रासादवरवर्येषु शीतवत्सु सुगन्धिषु।उषित्वामेरुकल्पेषु कृतकाञ्चन भित्तिषु।।2.88.7।।गीतवादित्रनिर्घोषैर्वराभरणनिस्स्वनैः।मृदङ्गवरशब्दैश्च सततं प्रतिबोधितः।।2.88.8।।वन्दिभिर्वन्दितः काले बहुभि स्सूतमागधैः।गाथाभिरनुरूपाभि स्स्तुतिभिश्च परन्तपः।।2.88.9।।
prāsādāgravimāneṣu valabhīṣu ca sarvadā |
haimarājatabhaumeṣu varāstaraṇaśāliṣu ||
puṣpasañcayacitreṣu candanāgarugandhiṣu |
pāṇḍurābhraprakāśeṣu śukasaṅgharuteṣu ca ||
prāsādavaravaryeṣu śītavatsu sugandhiṣu |
uṣitvā merukalpeṣu kṛtakāñcanabhittiṣu ||
gītavāditranirghoṣair varābharaṇanissvanaiḥ |
mṛdaṅgavaraśabdaiś ca satataṃ pratibodhitaḥ ||
vandibhir vanditaḥ kāle bahubhiḥ sūtamāgadhaiḥ |
gāthābhir anurūpābhiḥ stutibhiś ca parantapaḥ ||
敵を屈するラーマは、つねに壮麗なる宮殿の楼閣・上室に住まわれた。金銀を嵌めた床には最上の敷物が重ねられ、花の山に飾られ、白檀とアガルの香が満ちていた。その宮殿の高みは淡き白雲のごとく輝き、鸚鵡の群れの声がこだました。涼やかで芳しく、壁は黄金のごとく、須弥山にも比すべき威容を備えていた。そこでは歌と楽器の響き、装身具のかすかな鳴り、そして優れた太鼓の音により、彼は絶えず目覚めさせられた。しかるべき時刻には、多くの詩人、系譜を司る者、讃歌の人々が、ふさわしい歌と賛辞をもって彼を寿いだ。
How could Rama, the best among men used to a bed made of a pile of excellent spreads and overspread with deer skin, sleep on the bare ground?
The verse underscores the moral contrast between rightful royal dignity and forced deprivation. Dharma is framed as the proper order of life: when a righteous person is displaced from his rightful station, society experiences ethical rupture.
Bharata recalls Rama’s former life of royal refinement to heighten the tragedy of Rama’s exile and to underline how unnatural and unjust the reversal feels.
Rama’s worthiness (arhatā) by implication—he was honored by the best of courtly culture—alongside Bharata’s deep remorse and sense of responsibility.