स्त्रीपर्व १: धृतराष्ट्रशोकः संजयाश्वासनं च
Strī Parva 1: Dhṛtarāṣṭra’s Lament and Saṃjaya’s Consolation
धृतराष्ट्र बोले--संजय! मेरे पुत्र, मन््त्री और समस्त सुहृद् मारे गये। अब तो अवश्य ही मैं इस पृथ्वीपर भटकता हुआ केवल दु:ख-ही-दुःख भोगूँगा ।। कि नु बन्धुविहीनस्य जीवितेन ममाद्य वै । लूनपक्षस्य इव मे जराजीर्णस्य पक्षिण:,जिसकी पाँखें काट ली गयी हों, उस जराजीर्ण पक्षीके समान बन्धु-बान्धवोंसे हीन हुए मुझ वृद्धको अब इस जीवनसे क्या प्रयोजन है?
dhṛtarāṣṭra uvāca— sañjaya! me putrā mantriṇaḥ samastāś ca suhṛdaḥ hatāḥ. adhunā tu niścayam eva aham asyāṃ pṛthivyāṃ bhraman kevalaṃ duḥkham eva duḥkham anubhokṣye. kiṃ nu bandhu-vihīnasya jīvitena mama adya vai? lūna-pakṣasya iva me jarā-jīrṇasya pakṣiṇaḥ— bandhu-bāndhava-hīnasya mama vṛddhasya idānīṃ jīvitena kiṃ prayojanam?
Dhṛtarāṣṭra said: “Sañjaya! My sons, my ministers, and all my well-wishers have been slain. Now, surely, I shall wander upon this earth and taste nothing but sorrow upon sorrow. What use is life to me today, bereft of kin? Like an aged bird whose wings have been cut, what purpose can this life serve for me—an old man deprived of relatives and friends?”
धृतराष्ट उवाच