अध्याय ७४: अक्रोध–क्षमा–निवासनीति
Chapter 74: Non-anger, Forbearance, and the Ethics of Residence
(पक्षिण: पुण्यवन्तस्ते सहिता धर्मतस्तदा । पक्षैस्तैरभिगुप्ता च तस्मादस्मि शकुन्तला ।। ततो5हमृषिणा दृष्टा काश्यपेन महात्मना । जलार्थमन्निहोत्रस्य गतं दृष्टवा तु पक्षिण: ।। न्यासभूतामिव मुने: प्रददुर्मा दयावत: । स मारणिमिवादाय स्वमाश्रममुपागमत् ।। सा वै सम्भाविता राजन्ननुक्रोशान्महर्षिणा । तेनैव स्वसुतेवाहं राजन् वै परमर्षिणा ।। विश्वामित्रसुता चाहं वर्धिता मुनिना नूप । यौवने वर्तमानां च दृष्टवानसि मां नूप ।। आश्रमे पर्णशालायां कुमारी विजने वने | धात्रा प्रचोदितां शून्ये पित्रा विरहितां मिथ: ।। वाम्भिस्त्वं सूनृताभिमामपत्यार्थमचूचुद: । अकार्षास्त्वाश्रमे वासं धर्मकामार्थनिश्चितम् ।। गान्धर्वेण विवाहेन विधिना पाणिमग्रही: । साहं कुलं च शीलं च सत्यवादित्वमात्मन: ।। स्वधर्म च पुरस्कृत्य त्वामद्य शरणं गता । तस्मान्नाहसि संश्रुत्य तथेति वितर्थं वच: ।। स्वधर्म पृष्ठतः कृत्वा परित्यक्तुमुपस्थिताम् । त्वज्नाथां लोकनाथस्त्व॑ नाहसि त्वमनागसम् ।।) वे पक्षी भी पुण्यवान् हैं, जिन्होंनेएक साथ आकर उस समय धर्मपूर्वक अपने पंखोंसे मेरी रक्षा की। शकुन्तों (पक्षियों)-ने मेरी रक्षा की, इसलिये मेरा नाम शकुन्तला हो गया। तदनन्तर महात्मा कश्यपनन्दन कण्वकी दृष्टि मुझपर पड़ी। वे अग्निहोत्रके लिये जल लानेके हेतु उधर गये हुए थे। उन्हें देखकर पक्षियोंने उन दयालु महर्षिको मुझे धरोहरकी भाँति सौंप दिया। वे मुझे अरणी (शमी)-की भाँति लेकर अपने आश्रमपर आये। राजन! महर्षिने कृपापूर्वक अपनी पुत्रीके समान मेरा पालन-पोषण किया। नरेश्वर! इस प्रकार मैं विश्वामित्र मुनिकी पुत्री हूँ और महात्मा कण्वने मुझे पाल-पोसकर बड़ी किया है। आपने युवावस्थामें मुझे देखा था। निर्जन वनमें आश्रमकी पर्णकुटीके भीतर सूने स्थानमें, जबकि मेरे पिता उपस्थित नहीं थे, विधाताकी प्रेरणासे प्रभावित मुझ कुमारी कनन््याको आपने अपने मीठे वचनोंद्वारा संतानोत्पादनके निमित्त सहवासके लिये प्रेरित किया। धर्म, अर्थ एवं कामकी ओर दृष्टि रखकर मेरे साथ आश्रममें निवास किया। गान्धर्व विवाहकी विधिसे आपने मेरा पाणिग्रहण किया है। वही मैं आज अपने कुल, शील, सत्यवादिता और धर्मको आगे रखकर आपकी शरणमें आयी हूँ। इसलिये पूर्वकालमें वैसी प्रतिज्ञा करके अब उसे असत्य न कीजिये। आप जगतके रक्षक हैं, मेरे प्राणनाथ हैं। मैं सर्वथा निरपराध हूँ और स्वयं आपकी सेवामें उपस्थित हूँ, अतः अपने धर्मको पीछे करके मेरा परित्याग न कीजिये। कि नु कर्माशुभं पूर्व कृतवत्यन्यजन्मनि । यदहं बान्धवैस्त्यक्ता बाल्ये सम्प्रति च त्वया,“मैंने पूर्व जन्मान्तरोंमें कौन-सा ऐसा पाप किया था, जिससे बाल्यावस्थामें तो मेरे बान्धवोंने मुझे त्याग दिया और इस समय आप पतिदेवताके द्वारा भी मैं त्याग दी गयी
pakṣiṇaḥ puṇyavantaste sahitā dharmatas tadā | pakṣaistairabhiguptā ca tasmādasmi śakuntalā || tato 'hamṛṣiṇā dṛṣṭā kāśyapena mahātmanā | jalārtham agnihotrasya gataṃ dṛṣṭvā tu pakṣiṇaḥ || nyāsabhūtāmiva muneḥ pradadur māṃ dayāvataḥ | sa māraṇimivādāya svamāśramamupāgamat || sā vai sambhāvitā rājan anukrośān maharṣiṇā | tenaiva svasutevāhaṃ rājan vai paramarṣiṇā || viśvāmitrasutā cāhaṃ vardhitā muninā nṛpa | yauvane vartamānāṃ ca dṛṣṭavānasi māṃ nṛpa || āśrame parṇaśālāyāṃ kumārī vijane vane | dhātrā pracoditāṃ śūnye pitrā virahitāṃ mithaḥ || vāgbhis tvaṃ sūnṛtābhir mām apatyārtham acūcudaḥ | akāṣṭhās tvāśrame vāsaṃ dharmakāmārthanirṇicitam || gāndharveṇa vivāhena vidhinā pāṇim agrahīḥ | sāhaṃ kulaṃ ca śīlaṃ ca satyavāditvam ātmanaḥ || svadharmaṃ ca puraskṛtya tvām adya śaraṇaṃ gatā | tasmān nāhasi saṃśrutya tatheti vitathaṃ vacaḥ || svadharmaṃ pṛṣṭhataḥ kṛtvā parityaktum upasthitām | tvajñāthāṃ lokanāthas tvaṃ nāhasi tvam anāgasam || kiṃ nu karmāśubhaṃ pūrvaṃ kṛtavaty anyajanmani | yad ahaṃ bāndhavais tyaktā bālye samprati ca tvayā ||
Śakuntalā speaks: “Those birds were blessed indeed—gathering together, they protected me then in accordance with dharma with their very wings. Because the śakuntas (birds) guarded me, I came to be called Śakuntalā. Thereafter the great sage Kaṇva, descendant of Kaśyapa, saw me when he had gone to fetch water for his agnihotra. Seeing him, the birds entrusted me to that compassionate seer as though I were a sacred deposit. He carried me to his hermitage like a fire-stick (araṇi) and raised me there. Out of pity that great ṛṣi cherished me as his own daughter. O king, I am the daughter of Viśvāmitra, but I was nurtured and brought up by the sage Kaṇva. You saw me when I had come of age—alone in the forest hermitage, within the leaf-hut, in an empty place, with my father absent—when fate impelled events. With gentle words you persuaded me to union for the sake of offspring; you stayed in the hermitage with your mind set upon dharma, artha, and kāma. By the rite of the gāndharva marriage you took my hand. Therefore today, placing before you my lineage, conduct, truthfulness, and my own dharma, I have come seeking your protection. Having once promised ‘so be it,’ you ought not now make your word false. You are the lord of the people; I stand before you without offense—do not cast me off by setting dharma behind you. What evil deed did I commit in some former birth, that I was abandoned by my kin in childhood and now am abandoned by you as well?”
दुष्यन्त उवाच
Dharma is upheld through truthfulness and fidelity to one’s pledged word, especially for a king. Śakuntalā frames the issue as an ethical obligation: having accepted her in a gāndharva marriage and spoken assent, Duṣyanta must not render his promise false or abandon a blameless woman who has sought his protection.
Śakuntalā recounts her origin (protected by birds, adopted and raised by sage Kaṇva though born to Viśvāmitra), reminds Duṣyanta of their consensual gāndharva marriage in the hermitage, and appeals to him on grounds of dharma and royal responsibility not to repudiate her, ending with a lament about being abandoned.