रुद्राय शितिकण्ठाय कनिष्ठाय सुवर्चसे । कपर्दिने करालाय हर्यक्षवरदाय च,कुन्तीनन्दन! अतः तुम भी उन शान्तस्वरूप भगवान् शिवको सदा नमस्कार किया करो। जो रुद्र, नीलकण्ठ, कनिष्ठ (सूक्ष्म या दीप्तिमान), उत्तम तेजसे सम्पन्न, जटाजूटधारी, विकरालस्वरूप, पिंगल नेत्रवाले तथा कुबेरको वर देनेवाले हैं, उन भगवान् शिवको नमस्कार है
rudrāya śitikaṇṭhāya kaniṣṭhāya suvarcase | kapardine karālāya haryakṣavaradāya ca, kuntīnandana! ataḥ tvam api tān śāntasvarūpān bhagavantaṁ śivaṁ sadā namaskuru | yo rudraḥ nīlakaṇṭhaḥ kaniṣṭhaḥ (sūkṣmaḥ vā dīptimān), uttamatejase sampannaḥ, jaṭājūṭadhārī, vikarālasvarūpaḥ, piṅgalanetravān tathā kuberaṁ varadātā, taṁ bhagavantaṁ śivaṁ namas te ||
Vyāsa sprach: „O Sohn der Kuntī, darum sollst auch du stets vor dem Herrn Śiva, dessen Wesen Frieden ist, die Ehrerbietung beugen. Heil Rudra; dem Blaukehligen (Śitikaṇṭha/Nīlakaṇṭha); dem Feinen (oder dem Jüngsten) und Strahlenden; dem von vortrefflichem Glanz Erfüllten; dem Träger verfilzter Locken; dem Schreckengestaltigen; dem mit fahlgelben Augen; und dem, der Kubera Gaben verleiht.“
व्यास उवाच
The verse teaches sustained devotion and reverence toward Śiva, presenting remembrance and salutations as a stabilizing, dharmic practice—especially amid crisis—by contemplating the Lord through his many epithets and powers.
Vyāsa addresses Arjuna (Kuntīnandana), urging him to continually bow to Śiva. The verse functions as a brief stuti: a litany of Śiva’s names and attributes, emphasizing his peaceful essence alongside his formidable, protective aspects.