महाभूत–इन्द्रिय–मनस्–बुद्धि–अन्तरात्मा विवेकः | Discrimination of Elements, Senses, Mind, Intellect, and Inner Self
साद्यस्कांश्न॒ यजेद यज्ञानिष्टी श्वैवेह सर्वदा । यदैव याजिनां यज्ञादात्मनीज्या प्रवर्तते
sādyaskāṃś ca yajed yajñān iṣṭīś caiveha sarvadā | yadaiva yājināṃ yajñād ātmanījyā pravartate, atha ātmānam eva yajan ātmani rataḥ san ātmaniiva krīḍet | sarvathā ātmano 'śrayaṃ gacchet | agnihotrāgnīn ātmani samāropya samasta-saṃgraha-parigrahaṃ tyajet | sadyaḥ-sampādyān brahmayajñādīn yajñān iṣṭīś ca nityaṃ mānasam anuṣṭhāya tiṣṭhet | etat tāvat kuryād yāvat yājñikānāṃ karmamaya-yajñāt nivṛttir bhūtvā ātmayajñasya abhyāso jāyate ||
毗耶娑说:在此生之中,应恒常行那可迅速成办的诸祭与种种 iṣṭi 供献——直至对行祭者而言,“礼敬真我”开始兴起,取代祭祀本身。其后,当唯礼敬真我,住于真我,于真我中独得其乐;诸般皆以真我为归依。将阿耆尼霍多罗之火内摄于真我,舍弃一切囤积与占有,并恒以意念行梵祭(Brahma-yajña)及其他即刻之祭与 iṣṭi——直到背离以行为质的祭祀,而“真我之内祭”确立不移。
व्यास उवाच
Ritual sacrifice has value, but its mature culmination is the inward ‘sacrifice to the Self’: internalizing the sacred fires, renouncing hoarding and possessiveness, and sustaining mental worship and study until self-absorption and self-reliance become steady.
In Śānti Parva’s instruction on dharma and liberation, Vyāsa advises a gradual shift: continue immediate rites and offerings, but when inner worship awakens, turn from action-based yajña toward contemplative self-offering, making the Self the altar, refuge, and delight.