Nāga-āyatana-darśana-pratīkṣā — The Brāhmaṇa’s Request and Waiting on the Gomatī
वेदीमष्टनलोत्सेधां भूमावास्थाय विश्वकृत् एकपादस्थितो देव ऊर्ध्वबाहुरुदड्मुख:
vedīm aṣṭa-nalotsedhāṁ bhūmāv āsthāya viśvakṛt | ekapāda-sthito devo ūrdhva-bāhur udaṅmukhaḥ ||
Wika ni Nārada: “Inihanda ng Lumikha ng sansinukob ang isang banal na dambana sa lupa, itinaas sa taas na walong sukat, at tumindig siya roon sa iisang paa. Nakataas ang dalawang bisig at nakaharap sa hilaga, nanatili ang diyos sa tindig ng mahigpit na pagninilay—larawan ng pagpipigil-sa-sarili at di-matitinag na pasya na siyang saligan ng matuwid na gawi.”
नारद उवाच
The verse highlights tapas (austerity) as disciplined self-restraint: steadfast posture, controlled orientation, and ritual setting symbolize inner firmness and ethical resolve that support dharma.
Nārada describes the Creator performing a severe ascetic observance: he mounts a raised altar, stands on one foot, lifts his arms, and faces north—depicting a formal, intense act of concentration and penance.