त्वत्सकाशं समानीतस्त्वया चैवमुदाहृतः । कथं वागनृता देव ह्यस्माकं भवता सह
tvatsakāśaṃ samānītastvayā caivamudāhṛtaḥ | kathaṃ vāganṛtā deva hyasmākaṃ bhavatā saha
“Setelah dibawa ke hadapanmu dan engkau bersabda demikian—bagaimanakah mungkin ada kata yang menjadi tidak benar, wahai Deva, apabila engkau sendiri bertutur kepada kami?”
Sages (Munis), addressing Brahmā (Padmasaṃbhava)
Tirtha: प्रभासक्षेत्र
Type: kshetra
Listener: तीर्थ-महात्म्य-श्रोता (ऋषि/राजा-प्रश्नकर्ता-परम्परा)
Scene: देव-सन्निधौ वक्ता विनयेन प्रश्नं करोति—‘भवता सह कथं वागनृता?’; अग्रे देवः/ब्रह्मा, पार्श्वे ऋषयः, बालः समीपे।
Divine speech is upheld as unfailing; faith in the Lord’s word steadies the mind and aligns one with dharma.
The broader narrative belongs to the Prabhāsakṣetra-māhātmya, praising the sanctity and dharma of Prabhāsa-kṣetra.
No specific rite is prescribed in this verse; it emphasizes trust in the deity’s truthful declaration.