द्रौपद्याः भीमसेन-प्रबोधनम्
Draupadī Awakens Bhīmasena
(पांसुकुण्ठितसर्वाज्जी गजराजवधूरिव । प्रतस्थे नागनासोरूर्भतुराज्ञाय शासनम् ।। समस्त अंगोंमें धूलिसे धूसरित गजराजवधूकी भाँति शोभा पानेवाली तथा हाथीकी सूँड़के समान जाँघोंवाली द्रौपदी स्वामीकी आज्ञा शिरोधार्य करके राजसभासे अन्तःपुरमें चली गयी। विमुक्ता मृगशावाक्षी निरन्तरपयोधरा । प्रभा नक्षत्रराजस्य कालमेघैरिवावृता ।। उसके स्तन एक-दूसरेसे सटे हुए थे, तथा नेत्र मृगशावकोंके समान चंचल हो रहे थे। वह कीचकके हाथसे छूटकर शोक और दु:खसे इस प्रकार मलिन हो रही थी, मानो चन्द्रमाकी प्रभा वर्षाकालके मेघोंसे आच्छादित हो गयी हो। यस्या हार्थ पाण्डवेयास्त्यजेयुरपि जीवितम् । तां ते दृष्टवा तथा कृष्णां क्षमिणो धर्मचारिण: ।। समयं नातिवर्तन्ते वेलामिव महोदधि: ।।) जिसके लिये समस्त पाण्डव अपने प्राणतक दे सकते थे, उसी कृष्णाको उस दशामें देखकर भी धर्मात्मा पाण्डव क्षमा धारण किये बैठे थे। जैसे समुद्र अपने तटकी सीमाका उल्लंघन नहीं करता, उसी प्रकार वे अज्ञातवासके लिये स्वीकृत समयका अतिक्रमण नहीं कर रहे थे। सुदेष्णोवाच कस्त्वावधीद् वरारोहे कस्माद् रोदिषि शोभने । कस्याद्य न सुखं भद्रे केन ते विप्रियं कृतम्
vaiśampāyana uvāca | pāṁsukuṇṭhitasarvāṅgī gajarājavadhūr iva | pratasthe nāganāsorūr bhartur ājñāya śāsanam || vimuktā mṛgaśāvākṣī nirantarapayodharā | prabhā nakṣatrarājasya kālameghair ivāvṛtā || yasyāḥ arthe pāṇḍaveyās tyajeyur api jīvitam | tāṁ te dṛṣṭvā tathā kṛṣṇāṁ kṣamiṇo dharmacāriṇaḥ | samayaṁ nātivartante velām iva mahodadhiḥ || sudeṣṇovāca | kas tvāvad hīd varārohe kasmād rodiṣi śobhane | kasyādya na sukhaṁ bhadre kena te vipriyaṁ kṛtam ||
Vaiśampāyana berkata: Bersalut debu pada setiap anggota, namun tetap berseri seperti permaisuri kepada raja gajah, Draupadī—yang pahanya laksana belalai gajah—menerima titah suaminya sebagai amanah suci lalu berangkat dari balairung menuju ruang dalam istana. Terlepas daripada genggaman Kīcaka, wanita bermata rusa itu, dengan dada yang penuh rapat berdekatan, menjadi suram oleh dukacita—seperti cahaya bulan yang diselubungi awan musim hujan. Walaupun dialah yang demi dirinya putera-putera Pāṇḍu sanggup menyerahkan nyawa, melihat Kṛṣṇā dalam keadaan demikian, para Pāṇḍava yang sabar dan berpegang pada dharma tidak melampaui tempoh penyamaran yang telah mereka terima—sebagaimana lautan besar tidak melanggar garis pantainya. Lalu Sudeṣṇā berkata: “Siapakah yang mencederakanmu, wahai yang berpinggul indah? Mengapa engkau menangis, wahai yang jelita? Siapakah hari ini kehilangan bahagia, adinda? Oleh siapakah sesuatu yang menyakitkan hatimu telah dilakukan?”
वैशम्पायन उवाच
Even when provoked by grave injustice, the dharma-centered response may require disciplined restraint: the Pāṇḍavas endure the sight of Draupadī’s suffering without breaking the agreed term of incognito exile, likened to the ocean that does not cross its boundary.
After being freed from Kīcaka’s grasp, Draupadī—dust-covered and distressed—leaves the royal hall for the inner chambers, obeying her husband’s instruction. The Pāṇḍavas, though ready to die for her, hold back to preserve their ajñātavāsa vow. Queen Sudeṣṇā then asks Draupadī who harmed her and why she is weeping.