ईश्वर उवाच । शृणु देवि प्रवक्ष्यामि क्षेत्राणां क्षेत्रमुत्तमम् । सर्वक्षेत्रेषु यत्क्षेत्रं प्रभासं तु प्रियं मम
īśvara uvāca | śṛṇu devi pravakṣyāmi kṣetrāṇāṃ kṣetramuttamam | sarvakṣetreṣu yatkṣetraṃ prabhāsaṃ tu priyaṃ mama
ഈശ്വരൻ അരുളിച്ചെയ്തു—ഹേ ദേവീ, ശ്രവിക്ക; ക്ഷേത്രങ്ങളിൽ ശ്രേഷ്ഠമായ ക്ഷേത്രത്തെ ഞാൻ പ്രസ്താവിക്കുന്നു. എല്ലാ പുണ്യക്ഷേത്രങ്ങളിലും പ്രഭാസക്ഷേത്രം എനിക്കു അത്യന്തം പ്രിയമാണ്.
Īśvara (Śiva)
Tirtha: Prabhāsa
Type: kshetra
Listener: Devī (Pārvatī)
Scene: Īśvara addresses Devī, proclaiming Prabhāsa as the supreme kṣetra; a luminous coastal sacred landscape implied, with the aura of Somnātha/Prabhāsa sanctity.
A kṣetra becomes supremely sanctifying by divine presence and divine preference—Prabhāsa is praised as Śiva’s beloved sacred field.
Prabhāsa is explicitly identified as the supreme kṣetra.
None; it is an introductory proclamation establishing Prabhāsa’s preeminence.