ब्रह्मस्वहरण-निषेधः — Prohibition of Appropriating Brahmin Property
Brahmasva
दीक्षितश्न स राजापि क्षिप्रं नरकमाविशत् | सह तैर्याजकै: सर्वर्त्रद्यस्वमुपजीव्य तत्
dīkṣitaś ca sa rājāpi kṣipraṁ narakam āviśat | saha tair yājakaiḥ sarvair adyāsvam upajīvya tat ||
ചാണ്ഡാലൻ പറഞ്ഞു—രാജാവേ! യാഗദീക്ഷ സ്വീകരിച്ചിരുന്നിട്ടും ആ രാജാവും വേഗത്തിൽ നരകത്തിൽ പതിച്ചു—ആ യാഗകർമ്മം നിർവഹിച്ച എല്ലാ പുരോഹിതന്മാരോടും കൂടി—കാരണം അവർ അപഹരിക്കപ്പെട്ട ധനത്തെ ആശ്രയിച്ചാണ് ജീവിച്ചത്, അതേ സമ്പത്ത് ഉപയോഗിച്ചു. യാഗത്തിൽ പങ്കാളിയാകുന്നത് മോഷ്ടധനത്തിന്റെ മലിനതയെ ശുദ്ധീകരിക്കുകയില്ല; അറിഞ്ഞുകൊണ്ട് അതിന്റെ ലാഭം അനുഭവിക്കുന്നവരും അതേ പാപഫലത്തിൽ പങ്കാളികളാകുന്നു.
चाण्डाल उवाच
Ritual status (such as dīkṣā) does not override ethical wrongdoing: benefiting from stolen or unrighteously acquired wealth implicates both patron and priests, leading to karmic downfall.
The speaker states that an initiated king and the officiating priests quickly went to hell because they used/depended upon property that was not rightfully obtained, underscoring the danger of conducting or supporting sacrifice with tainted wealth.