मदनदाहः — पार्वतीतपः, स्वयंवरलीला, देवस्तम्भनं, दिव्यचक्षुर्दानम्
ब्रह्मा परमसंविग्नो ध्यानमास्थाय शङ्करम् बुबुधे देवमीशानम् उमोत्संगे तमास्थितम्
brahmā paramasaṃvigno dhyānamāsthāya śaṅkaram bubudhe devamīśānam umotsaṃge tamāsthitam
Brahmā, saisi d’un profond effroi, se mit en méditation sur Śaṅkara. Par cette absorption contemplative, il reconnut le Seigneur—Īśāna—demeurant là, assis sur les genoux d’Umā.
Suta Goswami (narrating the Purāṇic account; internal focus on Brahmā’s experience)