स्वर्गे दुर्योधनदर्शनम् | Duryodhana Seen in Heaven
Triviṣṭapa
दुर्योधनको ऐसी अवस्थामें देख उसे मिली हुई शोभा और सम्पत्तिका अवलोकन कर राजा युधिष्ठिर अमर्षसे भर गये और सहसा दूसरी ओर लौट पड़े ।।
vaiśaṃpāyana uvāca |
duryodhanaṃ tathāvasthaṃ dṛṣṭvā tasya ca saṃpadam |
śriyaṃ ca labdhāṃ saṃprekṣya rājā yudhiṣṭhiro 'marṣitaḥ |
sahasānyato nivavṛte bruvann uccair vacas tadā ||
na ahaṃ duryodhanenaiva sahitaḥ kāmaye lokān |
lubdhenādīrghadarśinā ||
(…yena vayaṃ sarvasuhṛdbāndhavān haṭhād yuddhe nihatyākhilāṃ pṛthivīm ujjhitavān; yo 'smān pūrvaṃ mahāvane bahu kleśam akārayat; yaś ca dharmaparāṃ nirdoṣāṅgīṃ patnīṃ pāñcālīṃ draupadīṃ sabhāyāṃ gurūṇāṃ samīpe 'karṣat…)
Vaiśaṃpāyana dijo: Al ver a Duryodhana en tal estado—al contemplar el esplendor y la prosperidad que había obtenido—el rey Yudhiṣṭhira se llenó de indignación y al instante se volvió hacia otro lado. Luego, alzando la voz ante los presentes, declaró: “¡Oh dioses! No deseo estos mundos de mérito si he de compartirlos con Duryodhana, codicioso y de corta mira: el mismo por cuya causa, empujados a una guerra obstinada, dimos muerte a amigos y parientes y asolamos la tierra; el que antes nos hizo padecer grandes tormentos en el vasto bosque; y el que arrastró a nuestra esposa sin culpa, devota del dharma—Draupadī, princesa de Pāñcāla—al salón de la asamblea, ante los ancianos.”
वैशग्पायन उवाच
Merit and reward are not merely about reaching a ‘heavenly’ state; ethical integrity matters. Yudhiṣṭhira refuses a heaven that appears to honor the very agent of greed and injustice, asserting that association with adharma is unacceptable even if it comes with celestial pleasure.
In Svargārohaṇa, Yudhiṣṭhira is shown Duryodhana enjoying splendor in the heavenly realms. Outraged by the memory of Duryodhana’s crimes—war’s devastation, the exile’s suffering, and Draupadī’s humiliation—Yudhiṣṭhira turns away and declares he does not want such worlds if he must share them with Duryodhana.