Tapas as the Root of Attainment (तपः—साधनमूलप्रशंसा)
मोहाद् विकत्थनामात्रैरसारो5ल्ल्पबलो लघु: । वाम्भिरप्रतिरूपाभिरभिद्रुह्य पितामह
mohād vikatthanāmātrair asāro 'lpabalo laghuḥ | vām̐bhir apratirūpābhir abhidruhya pitāmaha, yudhiṣṭhira uvāca—pitāmaha! yo balavān nitya nikaṭavartī upakāra-apakāra-karaṇe samarthaś ca nityodyogaśīlaś ca, tasya śatroḥ saha yadi kaścid alpabalo 'sāraḥ sarvathā laghu-sāmarthyo janaḥ mohavaśāt śekhyāṃ baghārayan ayogyavākyair vairam bādhate, sa balavān śatruś cātikupito bhūtvā taṃ durbalaṃ puruṣam unmūlayituṃ yady abhidravati, tadā sa ākrāntaḥ puruṣaḥ svabala-mātraṃ niśritya tasya ākrāntur saha kathaṃ vyavaharet, yena tasya rakṣā syāt?
Yudhiṣṭhira sprach: „Großvater, wenn ein Mensch von geringer Kraft—hohl und von kleinem Rang—aus Verblendung durch bloßes Prahlen und unziemliche Worte Feindschaft gegen einen mächtigen Feind erregt, der stets nahe ist, sowohl Nutzen als auch Schaden zuzufügen vermag und immer tatkräftig ist; und wenn jener starke Gegner, in äußerstem Zorn, angreift, um den Schwachen mit der Wurzel auszureißen—wie soll der Angegriffene, der nur auf seine begrenzte Kraft vertraut, sich dem Angreifer gegenüber verhalten, damit er geschützt sei?“
युधिछिर उवाच
The verse frames a nīti (practical-ethical) problem: reckless speech and empty boasting can create dangerous enmity, especially against a stronger, nearby, capable adversary. It invites guidance on prudent conduct—how a weaker person should act to preserve safety when a stronger enemy is provoked.
In Śānti Parva, Yudhiṣṭhira asks Bhīṣma a policy-and-ethics question. He describes a scenario where a weak person, deluded, insults/boasts against a powerful enemy; the enemy attacks in anger. Yudhiṣṭhira seeks Bhīṣma’s counsel on the proper way for the attacked weak person to behave so as to survive and be protected.