Ādi Parva, Adhyāya 180 — Svayaṃvara-Virodha and Pāṇḍava Parākrama
Draupadī Episode
संहारो हि यदा लोके भृगूणां क्षत्रियाधमै: । आगर्भोच्छेदनात् क्रान्तस्तदा मां मन्युराविशत्,इन नीच क्षत्रियोंने जब गर्भके बच्चोंतकके सिर काट-काटकर संसारमें भृगुवंशी ब्राह्मणोंका संहार आरम्भ कर दिया, तब मुझमें क्रोधका आवेश हुआ तेन यज्ञेन शुभ्रेण हूयमानेन शक्तिज: । तद्विदीपितमाकाशं सूर्येणेव घनात्यये (पापी राक्षसोंका संहार करनेके कारण) वह यज्ञ अत्यन्त निर्मल एवं शुद्ध समझा जाता था। शक्तिनन्दन पराशरद्वारा उसमें यज्ञसामग्रीका हवन आरम्भ होते ही (वह इतना प्रज्वलित हो उठा कि) उसके तेजसे सम्पूर्ण आकाश ठीक उसी तरह उद्धासित होने लगा, जैसे वर्षा बीतनेपर सूर्यकी प्रभासे उद्दीप्त हो उठता है
saṃhāro hi yadā loke bhṛgūṇāṃ kṣatriyādhamaiḥ | āgarbhocchedanāt krāntas tadā māṃ manyur āviśat || tena yajñena śubhreṇa hūyamānena śaktijaḥ | tad vidīpitam ākāśaṃ sūryeṇeva ghanātyaye ||
Ūrva sprach: „Als in dieser Welt die niederträchtigsten der Kṣatriyas die Ausrottung der Bhṛgus begannen—bis hin dazu, selbst die im Mutterleib zu vernichten—da fuhr der Zorn in mich. Und als jenes reine Opfer von Śaktis Sohn (Parāśara) dargebracht wurde, loderte das Opferfeuer so heftig auf, dass der ganze Himmel erleuchtet wurde, wie vom Glanz der Sonne, wenn die Regenwolken vorübergezogen sind.“
ऑर्व उवाच
The passage highlights the ethical horror of indiscriminate violence—especially the killing of the unborn—and shows how such adharma provokes consuming wrath; it also frames ritual power (yajña) as a force that can magnify human intention, for good or for destructive retaliation.
Aurva recalls a time when vile kṣatriyas began exterminating the Bhṛgu Brahmins, even killing fetuses; enraged, he becomes possessed by wrath. In parallel, Parāśara (son of Śakti) begins offering into a pure sacrifice whose fire flares so intensely that it illuminates the sky like the sun after clouds disperse.