Vasiṣṭha-gamana
Vasiṣṭha’s Departure / The Episode of Sagara
श्रुत्वा राजा स्वराज्यं निजगुरुमवजित्यारिभिः संगृहीतं मात्रा सार्द्धं प्रयान्तं वनमतिगहनंस्वर्गतं तं च तस्मिन् / शोकाविष्टः सरोषं सकलरिपुकुलोच्छित्तये सत्प्रतिज्ञश्चके सद्यः प्रतिज्ञां परिभवमनलं सोढुमिक्ष्वाकुवंश्यः
śrutvā rājā svarājyaṃ nijagurumavajityāribhiḥ saṃgṛhītaṃ mātrā sārddhaṃ prayāntaṃ vanamatigahanaṃsvargataṃ taṃ ca tasmin / śokāviṣṭaḥ saroṣaṃ sakalaripukulocchittaye satpratijñaścake sadyaḥ pratijñāṃ paribhavamanalaṃ soḍhumikṣvākuvaṃśyaḥ
Der König vernahm, dass die Feinde, nachdem sie seinen eigenen Lehrer geschmäht hatten, ihm das Reich entrissen; jener zog mit der Mutter in einen überaus dichten Wald und ging dort in den Himmel ein. Von Kummer ergriffen und von Zorn entflammt, konnte der Ikṣvāku-Spross das Feuer der Schmach nicht ertragen und legte sogleich ein festes Gelübde ab, das ganze Feindesgeschlecht auszurotten.