ततः सुराः सुरेशानं तं विष्णुममितौजसम् । प्रणम्याहुर्यथायुक्तं शोभनं भवता कृतम्
tataḥ surāḥ sureśānaṃ taṃ viṣṇumamitaujasam | praṇamyāhuryathāyuktaṃ śobhanaṃ bhavatā kṛtam
তখন দেবগণ অমিত তেজস্বী সেই বিষ্ণু, সুরেশকে প্রণাম করে বলল—‘আপনি যা করেছেন তা যথাযথ; অত্যন্ত শোভন।’
Narrator (reporting the devas’ praise)
When an action is dhārmically appropriate (yathāyukta), it earns both divine and moral affirmation.
This praise occurs within Prabhāsakṣetra Māhātmya, tied to the sanctity of Prabhāsa.
None; it is a scene of reverence (praṇāma) and acknowledgement.