Adhyāya 51: Kṛṣṇa’s Leave-Taking and Departure for Dvārakā (द्वारकागमनानुमति)
अव्यक्तादि विशेषान्तं सहस्थावरजड्रमम् । सूर्यचन्द्रप्रभालोकं ग्रहनक्षत्रमण्डितम्
avyaktādi-viśeṣāntaṁ saha-sthāvara-jaḍa-dramam | sūrya-candra-prabhā-lokaṁ graha-nakṣatra-maṇḍitam | idaṁ jagad ekaṁ brahma-vanaṁ | avyakta-prakṛtir asyādaḥ | pañca-mahābhūta-daśendriyāṇi caikaṁ mana iti ṣoḍaśa-viśeṣaiḥ asya vistāraḥ | idaṁ carācara-prāṇibhir pūrṇam | sūrya-candrādi-prakāśaiḥ prakāśitam | graha-nakṣatraiḥ suśobhitam | nadī-parvata-saṅghaiḥ sarvato vibhūṣitam | nānā-vidha-jalaiḥ sadālaṅkṛtam | etat sarva-bhūtānāṁ jīvanaṁ sarva-prāṇināṁ ca gatiḥ | asmin brahma-vane kṣetrajñaś carati |
বায়ু বললেন—এই জগৎ এক ব্রহ্মবন। অব্যক্ত প্রকৃতি এর আদিস্বরূপ, আর এর বিস্তার পৌঁছায় ষোলো বিশেষ পর্যন্ত—পঞ্চ মহাভূত, দশ ইন্দ্রিয় ও এক মন। এটি স্থাবর-জঙ্গম প্রাণীতে পরিপূর্ণ। সূর্য-চন্দ্রের জ্যোতিতে আলোকিত, গ্রহ-নক্ষত্রে মণ্ডিত, নদী ও পর্বতমালায় সর্বদিকে শোভিত। নানা প্রকার জলে এটি সদা অলংকৃত। এটাই সকল ভূতের জীবন এবং সকল প্রাণীর গতি। এই ব্রহ্মবনে ক্ষেত্রজ্ঞ বিচরণ করে।
वायुदेव उवाच
The verse presents the cosmos as a ‘forest of Brahman’: an all-encompassing field arising from unmanifest Prakṛti and structured through key principles (elements, senses, mind). Within this vast, ornamented universe, the kṣetrajña—the conscious self—moves as an experiencer/witness, pointing toward self-knowledge and discernment between consciousness and nature.
Vāyudeva is instructing the listener by describing the universe in a vivid, poetic cosmological image. He reframes the world’s diversity (sun, moon, stars, rivers, mountains, beings) as a single coherent domain, preparing a philosophical reflection on the self (kṣetrajña) that traverses and experiences this ‘field’.