मनुस्तत्क्षांतवानस्या यमस्तस्या न चाक्षमत् । ताडनाय ततः कोपात्पादस्तेन समुद्यतः । तस्याः पुनः क्षांतमना न तु देहे न्यपातयत्
manustatkṣāṃtavānasyā yamastasyā na cākṣamat | tāḍanāya tataḥ kopātpādastena samudyataḥ | tasyāḥ punaḥ kṣāṃtamanā na tu dehe nyapātayat
احتمل مانو (Manu) ذلك، أمّا ياما (Yama) فلم يطق. فرفع قدمه غضبًا ليضربها؛ ثم عاد فكبح نفسه، فلم يُنزلها على جسدها.
Vyāsa (continuing narrative)
Listener: nṛpa (king)
Scene: Yama, youthful and stern, lifts his foot in anger toward Chāyā, but his face shows inner struggle and restraint; Manu stands calm, embodying tolerance.
Even when anger arises, restraint is dharma; self-control prevents harm and limits karmic fallout.
None; the verse is narrative and ethical.
None.