द्वैपायनह्रदे दुर्योधनान्वेषणम् / The Search for Duryodhana at Dvaipāyana Lake
(यस्य मूर्थाभिषिक्तानां सहस्नं मणिमौलिनाम् । आह्वत्य च करं सर्व स्वस्य वै वशमागतम् ।।
yasya mūrdhābhiṣiktānāṃ sahasraṃ maṇimaulinām | āhṛtya ca karaṃ sarve svasya vai vaśam āgatam || catuḥsāgaraparyantā pṛthivī ratnabhūṣitā | karṇenaikena yasyārthe karam āhāritā purā || yasyājñā pararāṣṭreṣu karṇeneva prasāritā | nābhavad yasya śastreṣu khedo rājñaḥ praśāsataḥ || āsīno hāstinapure kṣemaṃ rājyam akaṇṭakam | anvapālayad aiśvaryāt kuberaṃ api nāsmarat || bhavanād bhavanaṃ rājan prayātuḥ pṛthivīpate | devālayapraveśe ca panthā yasya hiraṇmayaḥ || ārūhya airāvataprakhyaṃ nāgam indrasamo balī | vibhūtyā sumahatyā yaḥ prayāti pṛthivīpatiḥ || taṃ bhṛśakṣatam indrābhaṃ padabhyām eva dharātale | tiṣṭhantam ekaṃ dṛṣṭvā tu mamābhūt kleśa uttamaḥ || tasya caivaṃvidhasyāsya jagannāthasya bhūpateḥ | vipad apratimābhūd yā balīyān vidhir eva hi || tato 'smai tad ahaṃ sarvam uktavān grahaṇaṃ tadā | dvaipāyanaprasādāc ca jīvato mokṣam āhave ||
三阇耶说道:“为他之故,成千上万受灌顶的诸王,头戴宝石冠冕,奉献贡赋而甘为臣属;为他之故,迦尔那曾独自一人从这四海为界、珠宝装点的大地上征收赋税;他的号令由迦尔那传播至他国诸邦;他在治国之时,从未劳于亲执兵刃;他端坐于象城(哈斯提那补罗),守护安泰无患、无刺无棘的王国,并以赫赫威光使财宝之神俱毗罗亦显得黯然;为他,哦大王、地上之主,人们从一宅至一宅铺设金道,乃至入神庙亦有金径;他力比因陀罗,乘坐如爱罗婆多般的象王,以无比盛仪出行—— “然而当我看见那同一位光耀如因陀罗的杜律约陀那,身负重创,独自以双足立于裸露的大地之上时,我心中悲痛至极。如此强大的世间之主竟遭逢无与伦比的灾厄,足见唯有命运更为强大。 “于是我将一切尽告于他:我如何被擒,又如何蒙德维波耶那(毗耶娑)之恩,得以从战场上保全性命而脱身。”
संजय उवाच
Worldly sovereignty—tribute, wealth, and ceremonial grandeur—cannot shield anyone from reversal; the passage underscores the Mahābhārata’s recurring insight that ‘vidhi’ (destiny/time) can overpower even the most exalted ruler, urging humility and detachment from pride in power.
Sañjaya describes Duryodhana’s former imperial magnificence—kings paying tribute, Karṇa enforcing his authority, golden pathways, elephant processions—and contrasts it with the present scene: Duryodhana stands alone and badly wounded on the ground. Moved by grief, Sañjaya then reports that he told Duryodhana how he had been captured and later spared alive through Vyāsa’s grace.