अथेन्द्रस्य महाघोरं सोडसृजच्छत्रुमेव हि
atha indrasya mahāghoraṃ so 'sṛjac chatrum eva hi | agnāv āhutim ādhāya munir indrasya vai ripum || tasya nāma mada iti | sa mukham prasārya tiṣṭhaty āsīt | tasya adhoṣṭhaḥ pṛthivyāṃ saṃspṛṣṭaḥ, ūrdhvoṣṭha ākāśaṃ spṛśati | tasya mukhe sahasraṃ dantāḥ, te ca śata-śata-yojanocchritāḥ | tasya dāḍhā bhīṣaṇā dve-dve-śata-yojanāyāmāḥ | atha devaḥ sendrāḥ sarve tasya jihvā-mūle samāpatanta, yathā mahāsāgare bahavo matsyāḥ timi-nāmnaḥ mahāmatsyasya mukhe patanti ||
遮婆那说道:随后,那位大圣以供献投入火中,为因陀罗生出一个极其可怖的仇敌,名为“摩陀”(Mada,醉狂/傲慢)。它张口而立:下唇压着大地,上唇触及苍穹。其口中有一千利齿,每一枚高达百由旬;其獠牙尤为骇人,长二百由旬。就在那时,诸天连同因陀罗都被逼入它舌根之处,正如大海中无数鱼类落入名为“提弥”(Timi)的巨鱼之口。
च्यवन उवाच
The verse dramatizes mada—intoxication and pride—as a devouring force that can overwhelm even the gods. Ethical strength requires humility and self-restraint; otherwise power itself becomes the cause of downfall.
Cyavana performs a fire-offering and manifests a terrifying being named Mada as Indra’s enemy. Mada’s colossal mouth and teeth are described, and the gods with Indra are shown as being driven into its tongue-root, like fish swallowed by the great sea-creature Timi.