Kurukshetra, Pṛthūdaka Tīrtha, and the Marriage of Saṃvaraṇa with Tapatī
नीलाश्च केशाः कुटिलाश्च तस्य कर्णौ समांसौ सुसमा च नासा दीर्घाश्च तस्याङ्गुलयः सुपर्वाः पद्भ्यां कराभ्यां दशनाश्च सुभ्राः // वम्प्_22.51 समुन्नतः षड्भिरुदारवीर्यस्त्रिभिर्गभीरस्त्रिपु च प्रलम्बः रक्तस्तथा पञ्चसु राजपुत्रः कृष्णश्चतुर्भिस्त्रिभिरानतो ऽपि
nīlāśca keśāḥ kuṭilāśca tasya karṇau samāṃsau susamā ca nāsā dīrghāśca tasyāṅgulayaḥ suparvāḥ padbhyāṃ karābhyāṃ daśanāśca subhrāḥ // VamP_22.51 samunnataḥ ṣaḍbhirudāravīryastribhirgabhīrastripu ca pralambaḥ raktastathā pañcasu rājaputraḥ kṛṣṇaścaturbhistribhirānato 'pi
اُس کے بال سیاہ اور گھنگریالے ہیں؛ کان یکساں گوشت والے اور ناک متناسب ہے۔ اُس کی انگلیاں لمبی اور اچھے جوڑوں والی ہیں؛ پاؤں، ہاتھ اور دانت روشن اور سفید ہیں۔
{ "primaryRasa": "shringara", "secondaryRasa": "adbhuta", "rasaIntensity": 0, "emotionalArcPosition": "", "moodDescriptors": [] }
The text underscores that outer harmony (symmetry, steadiness, clarity) mirrors inner dharma; the ‘ideal ruler/recipient’ is portrayed as orderly and auspicious, implying moral and ritual fitness.
As with 22.50, this is character-description embedded in narrative (carita/vamśānucarita-adjacent), not a standalone cosmological or manvantara account.
Whiteness/brightness (subhra) and proportionality (susamā) are conventional markers of sattva and auspiciousness; long, well-jointed fingers often signify capability in giving (dāna) and ritual action (karma).