न शशाक यदा बाला प्रत्याख्यातुं तमोनुदम् । भीता शापात् ततो राजन् दध्यौ दीर्घमथान्तरम्,राजन्! जब वह बाला अन्धकारनाशक भगवान् सूर्यदेवको टाल न सकी, तब शापसे भयभीत हो दीर्घकालतक मन-ही-मन कुछ सोचने लगी
na śaśāka yadā bālā pratyākhyātuṃ tamonudam | bhītā śāpāt tato rājan dadhyau dīrgham athāntaram ||
Sinabi ni Vaiśampāyana: Nang hindi maitanggi ng batang dalaga ang tagapagtaboy ng dilim, ang Diyos na Araw, O hari, dahil sa takot sa sumpa ay matagal siyang nagmuni-muni sa loob ng sarili, paulit-ulit na iniikot sa isip ang bagay na iyon. Ipinakikita ng talatang ito ang tensiyong moral sa pagitan ng takot sa parusang banal at ng sariling pagpapasya sa harap ng napakalakas na paglapit ng isang diyos.
वैशम्पायन उवाच
The verse highlights ethical pressure created by fear of divine punishment: when confronted by overwhelming authority, a person may hesitate and deliberate rather than act freely. It invites reflection on dharma as inner discernment (manasika-vicāra) amid coercive circumstances.
A young maiden is unable to refuse the Sun-god (called ‘tamonuda’, dispeller of darkness). Afraid that refusal might bring a curse, she remains inwardly conflicted and thinks for a long time about what to do next.