Adhyātma–Adhibhūta–Adhidaivata Correspondences and the Triguṇa Lakṣaṇas (Śānti-parva 301)
आत्मदोषांश्व विज्ञाय सर्वानात्मनि संश्रितान् स्वदेहादुत्थितान् गन्धांस्तथा विज्ञाय चाशुभान्,अपने शरीरमें स्थित जो अपने ही दोष हैं, उन सबको जानकर शरीरसे जो निरन्तर दुर्गन्ध उठती रहती है, उसकी ओर भी ध्यान दे (तथा विरक्त होकर परमात्माका चिन्तन करते हुए भवबन्धनसे मुक्त होनेका प्रयत्न करे)
ātmadoṣāṁś ca vijñāya sarvān ātmani saṁśritān | svadehād utthitān gandhāṁs tathā vijñāya cāśubhān ||
Wika ni Bhishma: Kapag malinaw nang nakilala ang lahat ng sariling kapintasan na nananahan sa loob ng sarili, at nakita rin ang marumi at di-kaaya-ayang amoy na patuloy na nagmumula sa sariling katawan, dapat tumalikod ang tao sa pagkapit sa pamamagitan ng vairagya (paglayo sa pagnanasa), at magsikap na makalaya sa gapos ng pag-iral sa pamamagitan ng pagninilay sa Kataas-taasang Sarili, ang Paramatman.
भीष्म उवाच
To cultivate detachment by honestly recognizing one’s inner faults and the inherent impurity of the body, and then to direct the mind toward the Supreme Self for liberation.
In Śānti Parva, Bhīṣma continues his instruction on dharma and liberation, urging the listener to reflect on personal defects and bodily impermanence/impurity as a means to awaken renunciation and pursue mokṣa.