Śoka-śamana: Kṛṣṇa’s Consolation and Nārada’s Exempla to Sṛñjaya
Chapter 29
“पुरुषप्रवर नरेश! गंगाजीमें जितने बालूके कण हैं, अमूर्तरयाके पुत्र गयने उतनी ही गौओंका दान किया था ।।
puruṣa-pravara nareśa! gaṅgāyāṁ yāvanto vālukā-kaṇāḥ santi, amūrtarayāḥ putro gayo 'pi tāvattīr gāvaḥ dānam adāt. sa cen mamāra, sṛñjaya, caturbhadra-taraḥ tvayā; putrāt puṇyataraś caiva—mā putram anutapyathāḥ.
Wika ni Vāyu: “O pinakadakila sa mga lalaki, O hari! Kung gaano karami ang butil ng buhangin sa Ilog Gaṅgā, gayon din karaming baka ang minsang ipinagkaloob sa kawanggawa ni Gaya, anak ni Amūrtarayā. Ngunit siya man ay namatay, O Sṛñjaya—bagaman nalampasan ka niya sa apat na mapalad na katangian at higit na mas banal kaysa sa iyong anak. Kung ang gayong tao’y di nakaligtas sa kamatayan, ano pa ang masasabi sa iyong anak? Kaya huwag kang magluksa para sa kanya.”
वायुदेव उवाच
Even the most virtuous and highly meritorious persons—renowned for immense charity—are subject to death; therefore grief over a loved one’s death should be moderated by understanding the inevitability of mortality and the limits of human control.
Vāyudeva addresses King Sṛñjaya, consoling him for the death of his son by citing the example of Gaya, famed for giving countless cows in charity, who nevertheless died; the comparison is used to urge Sṛñjaya to relinquish sorrow.