Śaraṇāgatapālana—Prastāvanā
Protection of the Refuge-Seeker: Opening of the Kapota Narrative
“शत्रुको उसका मित्र बनकर मीठे वचनोंसे ही सान्त्वना देता रहे; परंतु जैसे सर्पयुक्त गृहसे मनुष्य डरता है, उसी प्रकार उस शत्रुसे भी सदा उद्विग्न रहे ।।
yasya buddhiḥ paribhavet tam atītena sāntvayet | anāgatena duṣprajñaṃ pratyutpannena paṇḍitam ||
Wika ni Bhīṣma: Ang sinumang ang isip ay nalugmok sa dalamhati at naihagis sa kagipitan ay dapat aliwin sa paggunita sa nakaraan—sa pakikinig ng mga halimbawa at kasaysayang nagbabalik ng tapang. Ang taong mahina ang paghatol ay dapat patatagin sa pagturo ng pag-asa at pakinabang sa hinaharap. Ngunit ang marunong ay dapat payapain agad sa pamamagitan ng napapanahong, praktikal na hakbang—gaya ng agarang tulong sa yaman at mga kailangan.
भीष्म उवाच
Consolation should be tailored to the person’s mental condition: the grief-stricken are strengthened by past exemplars, the foolish by hope of future benefit, and the wise by immediate, practical relief.
In Śānti Parva, Bhīṣma instructs Yudhiṣṭhira on governance and ethical conduct; here he explains how a ruler or counselor should calm different kinds of distressed people using past narratives, future assurances, or prompt material support.