ततः शरं महाघोरं ज्वलन्तमिव पावकम् | आददे पाण्डुपुत्रस्य सूतपुत्रो जिघांसया,तब सूतपुत्रने पाण्डुकुमार अर्जुनका वध करनेके लिये जलती हुई आगके समान एक महाभयंकर बाण हाथमें लिया
tataḥ śaraṃ mahāghoraṃ jvalantam iva pāvakam | ādade pāṇḍuputrasya sūtaputro jighāṃsayā ||
Sinabi ni Sañjaya: Pagkaraan nito, ang anak ng kutsero (Karna), na naglalayong patayin ang anak ni Pāṇḍu (Arjuna), ay kumuha ng isang lubhang kakila-kilabot na palaso, nagliliyab na wari’y apoy. Ipinahihiwatig nito ang pag-igting ng labanan—mula sa simpleng pagwawagi ng puwesto tungo sa sadyang, personal na tangkang pagpaslang sa pangunahing kaaway.
संजय उवाच
The verse highlights how inner intention (jighāṃsā—desire to kill) shapes the moral weight of action: in war, deeds are not only physical events but also ethical choices driven by resolve, rivalry, and purpose.
Sañjaya reports that Karna, determined to slay Arjuna, seizes a terrifying, fire-like arrow—signaling a decisive moment where Karna prepares a lethal strike against a central Pandava warrior.