पाण्डवेयान् महाराज शरैरवारितवान् रणे । भारत! महाराज! यह अद्धुत पराक्रम मैंने अपनी आँखों देखा था कि अकेले प्रतापी सूतपुत्रने समरांगणमें पूरी शक्ति लगाकर प्रयत्नपूर्वक युद्ध करनेवाले पाण्डव-पक्षीय धनुर्धर वीरोंको अपने बाणोंद्वारा रणभूमिमें आगे बढ़नेसे रोक दिया ।।
sañjaya uvāca | pāṇḍaveyān mahārāja śarair avāritavān raṇe | tatra bhārata karṇasya lāghavena mahātmanaḥ |
Wika ni Sañjaya: “O Hari, sa labang iyon ay napigil niya sa pamamagitan ng kaniyang mga palaso ang mga anak ni Pāṇḍu. Doon, O Bhārata, dahil sa bilis at husay na masinop ng dakilang-loob na si Karṇa, ang mga mamamanang nasa panig ng Pāṇḍava—bagaman nagbubuhos ng buong lakas at taimtim na nakikipaglaban—ay napigil sa larangan at hindi nakasulong. Isinalaysay ito ni Sañjaya bilang isang kababalaghang nasaksihan ng sariling mata.”
संजय उवाच
The verse highlights how extraordinary capability (lāghava, swift mastery in archery) can decisively shape events, yet it also implicitly raises an ethical tension: prowess is admirable, but in the Mahābhārata it is often employed within a tragic, morally complex war where victory and righteousness do not always coincide.
Sañjaya reports to Dhṛtarāṣṭra that Karṇa, fighting alone with great speed and skill, used his arrows to halt the Pāṇḍava warriors on the battlefield, preventing their advance and creating a striking scene of battlefield dominance.