कृष्णोपदेशः, अर्जुनस्य क्षमा-याचनम्, कर्णवध-अनुज्ञा
Krishna’s Counsel, Arjuna’s Apology, and Authorization for Karṇa’s Slaying
चिच्छेद बहुधा कर्ण: शरैराशीविषोपमै: । वज्र और बिजलीके समान गड़गड़ाहट पैदा करनेवाले उस परिघको अपने ऊपर आते देख कर्णने विषधर सर्पके समान भयंकर बाणोंद्वारा उसके बहुत-से टुकड़े कर डाले ।। ३२ हे ततः कार्मुकमादाय भीमो दृढतरं तदा
ciccheda bahudhā karṇaḥ śarair āśīviṣopamaiḥ | vajra-vidyut-sama-garjitaṃ taṃ pariṅghaṃ svopari āpatantaṃ dṛṣṭvā karṇo viṣadhara-sarpa-samaṃ bhīṣaṇair bāṇais tasya bahūn khaṇḍān vyadhāt || tataḥ kārmukam ādāya bhīmo dṛḍhataraṃ tadā ||
Sinabi ni Sañjaya: Si Karṇa, sa mga palasong tulad ng makamandag na ahas, ay pinira-piraso ang pamalong bakal na iyon. Nang makita niyang ang pamalo—na umuugong na tila kulog at kidlat—ay bumubulusok sa kanya, winasak ito ni Karṇa sa mga nakapanghihilakbot na palasong parang ahas. Pagkaraan, si Bhīma, muling humawak ng kanyang busog, ay lalo pang tumibay ang loob sa labanan. Ipinakikita ng talatang ito na sa nagngangalit na digmaan, ang husay at malinaw na isip ang nagtatakda ng pagkaligtas, kahit nananatiling nakagapos ang mga mandirigma sa kanilang katapatan at mga panatang pinili nila.
संजय उवाच
The verse underscores kṣatriya alertness and presence of mind: even a seemingly decisive blow can be neutralized by skill and composure. Ethically, it reflects how warriors, bound by allegiance and vow, pursue victory through sanctioned martial means, while inner resolve (dṛḍhataraṃ) remains crucial.
Bhima hurls or brings down a roaring iron club (parigha) toward Karna. Karna, seeing it coming, shoots fierce arrows that cut the weapon into many fragments. Immediately after, Bhima takes up his bow and steels himself to continue the duel.