युधिष्ठिरस्य धनंजय-प्रति गर्हा
Yudhiṣṭhira’s Reproach to Dhanaṃjaya
द्रौपदेयास्तथा शूरा माद्रीपुत्रो च पाण्डवौ । राजन! तब राजा युधिष्ठिर लजाते हुए-से तुरंत रणभूमिसे भाग गये। राजाको रणक्षेत्रसे हटा हुआ जानकर चेदि
drauapadeyās tathā śūrā mādrīputraś ca pāṇḍavau | rājan! tataḥ rājā yudhiṣṭhiraḥ lajjāyamāna iva tūrṇaṃ raṇabhūmeḥ palāyitaḥ | rājānaṃ raṇakṣetrāt apasṛtaṃ jñātvā cedi-pāṇḍava-pāñcāla-vīrāḥ, mahārathaḥ sātyakiḥ, draupadyāḥ śūrāḥ putrāḥ, tathā pāṇḍunandanaḥ mādrīkumāraḥ nakula-sahadevau api dharma-maryādāsu kadācit acyutaṃ yudhiṣṭhiram anugacchan || 60–61 || tato yudhiṣṭhirānīkaṃ dṛṣṭvā karṇaḥ parāṅmukham …
Sinabi ni Sañjaya: Ang matatapang na anak ni Draupadī, at ang Pāṇḍava na isinilang kay Mādrī rin—O Hari—noon, si Haring Yudhiṣṭhira, na wari’y dinaig ng hiya, ay mabilis na tumakas mula sa larangan ng digmaan. Nang makita nilang umurong ang hari mula sa pook ng labanan, ang mga mandirigma ng Cedi, Pāṇḍava at Pāñcāla, ang dakilang karwaheng mandirigma na si Sātyaki, ang mga bayaning anak ni Draupadī, at ang mga anak ni Pāṇḍu—ang mga anak ni Mādrī na sina Nakula at Sahadeva—ay sumunod sa likuran ni Yudhiṣṭhira, na hindi kailanman lumalampas sa hanggahan ng dharma. Pagkaraan, nang makita ni Karṇa na ang hukbo ni Yudhiṣṭhira ay tumalikod sa labanan, siya (ay tumugon ayon dito)…
संजय उवाच
Even amid catastrophic pressure, the epic frames Yudhiṣṭhira as one who does not abandon dharma’s limits; the scene highlights the tension between kṣatriya valor and ethical self-restraint, and shows how a leader’s moral state (shame, hesitation) immediately shapes the conduct of allies who remain loyal to him.
Sañjaya reports that Yudhiṣṭhira, seemingly ashamed, withdraws quickly from the battlefield. Recognizing his retreat, allied contingents—Cedi, Pāṇḍava, and Pāñcāla warriors—along with Sātyaki, Draupadī’s sons, and Nakula-Sahadeva follow him. The next line indicates Karṇa notices Yudhiṣṭhira’s army turned away.