अध्याय ८० — मध्यंदिन-रणवृत्तान्तः
Yudhiṣṭhira–Śrutāyu encounter; Cekitāna–Gautama clash; Abhimanyu pressure; Arjuna’s redeployment
उस समय कुछ दूर जाकर धृष्टद्युम्नने शत्रुसेनाको दग्ध करते हुए भीमसेनको देखा। जैसे आँधी वृक्षोंको बलपूर्वक तोड़ देती या उखाड़ डालती है, उसी प्रकार भीमसेन भी रणभूमिमें शत्रुओंका संहार कर रहे थे ।।
sañjaya uvāca | tadā kiñcid dūraṃ gatvā dhṛṣṭadyumno bhīmasenaṃ dadarśa śatrusenāṃ dagdhayantaṃ | yathā āndhī vṛkṣān balāt chinatti vā unmūlayati, tathā bhīmaseno ’pi raṇabhūmau śatrūṇāṃ saṃhāraṃ karoti sma || te vadhyamānāḥ samare rathinaḥ sādinastathā | pādātā dantināś caiva cakrur ārta-svaraṃ mahat ||
Wika ni Sañjaya: Pagkaraan, nang makalayo nang kaunti, nakita ni Dhṛṣṭadyumna si Bhīmasena na tila sinusunog ang hukbo ng kaaway. Gaya ng marahas na bagyong pumupunit at bumubunot ng mga puno, gayon din si Bhīma—nililipol niya ang mga kalaban sa larangan ng digmaan. Habang sila’y pinapatay sa labanan—mga mandirigmang nasa karwaheng pandigma, mga kabalyero, mga kawal na naglalakad, at maging ang mga elepante kasama ang mga sakay—nagtaas sila ng isang malakas at naghihirap na sigaw.
संजय उवाच
The verse highlights the tension within kṣatriya-dharma: decisive courage and effectiveness in battle are praised through powerful simile, yet the ethical weight of war is not hidden—the ‘great anguished cry’ foregrounds suffering as an inseparable consequence of violence.
Sañjaya reports that Dhṛṣṭadyumna, moving forward, sees Bhīma devastating the enemy forces. The enemy’s charioteers, cavalry, infantry, and elephant-corps are being cut down and cry out loudly in distress across the battlefield.