Marutta’s Sacrifice and Agni’s Embassy (मरुत्त-यज्ञे दूतत्वम्)
व्यास उवाच ततः प्रायाद् धूमकेतुर्महात्मा वनस्पतीन् वीरुधश्चापमृद्नन् । कामाद्धिमान्ते परिवर्तमान: काष्ठातिगो मातरिश्वेव नर्दन्
vyāsa uvāca tataḥ prāyād dhūmaketur mahātmā vanaspatīn vīrudhaś cāpamṛdnan | kāmād dhimānte parivartamānaḥ kāṣṭhātigo mātariśveva nardan ||
Sinabi ni Vyāsa: Pagkaraan nito, umalis mula roon ang dakilang Agni na may watawat na usok, na niyuyurakan ang mga punò at mga gumagapang na halaman. Sumulong siya ayon sa sariling kalooban, gaya ng malayong umaabot na hangin sa dulo ng taglamig, umuungal habang sumusulong—larawang nagpapakita ng di-mapipigil at nakalilinis na lakas ng kapangyarihang banal kapag ito’y pinakilos.
व्यास उवाच
The verse highlights the unstoppable and cleansing momentum of divine force: when a higher power (Agni) is set in motion, it advances irresistibly, reshaping its surroundings—suggesting that cosmic order can override ordinary constraints when dharmic purposes are being carried forward.
After speaking, Agni—described as ‘smoke-bannered’—moves away, crushing trees and creepers as he goes. His movement is compared to the roaring wind that ranges freely at the end of winter, emphasizing speed, breadth, and overwhelming power.