Śiva-nāmānukīrtana-prastāvaḥ
Prologue to the praise of Śiva and the Upamanyu testimony
गत्वा समावेद्य यदब्रवीन्मां विद्याधरेन्द्रस्य सुता भृशार्ता । तानभ्यनुज्ञाय तदातिदुःखाद् गदं तथैवातिबलं च रामम् | अथोचतुः प्रीतियुतौ तदानीं तपःसमृद्धिर्भवतो<स्त्वविघध्नम्
gatvā samāvedya yad abravīn māṁ vidyādhareśvarasya sutā bhṛśārtā | tān abhyanujñāya tadātiduḥkhād gadaṁ tathaivātibalaṁ ca rāmaṁ | athocatuḥ prītiyutau tadānīṁ tapaḥsamṛddhir bhavato 'stv avighnam ||
Pagkaparoon at maipabatid ang lahat, isinalaysay ko ang pakiusap na idinaing sa akin ng anak na babae ng haring Vidyādhara—na lubhang nababalisa. Pagkaraan, sa gitna ng matinding dalamhati, nagpaalam ako sa kanila, at nagpaalam din kay Gada at sa napakalakas na si Rāma (Balarāma). Noon, silang dalawa, puno ng pagmamahal ngunit mabigat ang dibdib, ay nagsabi sa akin: “Kapatid, nawa’y ganap na matamo ang bunga ng iyong tapa nang walang anumang sagabal.”
वासुदेव उवाच
Undertaking tapas should be done with transparency and propriety—informing elders, seeking consent, and departing with goodwill. The blessing “may your austerity be obstacle-free” highlights the ethical ideal that spiritual effort is supported by affectionate community sanction rather than secrecy or disregard for family duties.
Vāsudeva reports the distressed Vidyādhara princess’s request to his family/elders, receives permission to depart for austerities, and then takes leave of Gada and Balarāma. Gada and Balarāma, sorrowful yet loving, bless him that his tapas may succeed without hindrance.