उपवासफलात्मकविधिः — Upavāsa as Yajña-Equivalent Merit
Angiras Teaching
परम बुद्धिमान् विश्वामित्रजी एक हजार दिव्य वर्षोंतक प्रतिदिन एक समय भोजन करके भूखका कष्ट सहते हुए तपमें लगे रहे। उससे उन्हें ब्राह्मणत्वकी प्राप्ति हुई ।। च्यवनो जमदग्निश्व वसिष्ठो गौतमो भृगुः । सर्व एव दिवं प्राप्ता: क्षमावन्तो महर्षय:,च्यवन, जमदग्नि, वसिष्ठ, गौतम, भृगु--ये सभी क्षमावान् महर्षि उपवास करके ही दिव्य लोकोंको प्राप्त हुए हैं
parama-buddhimān viśvāmitraḥ sahasraṁ divya-varṣāṇi pratidinam eka-kāla-bhojī bhūksā-kleśaṁ sahamānas tapasi rato 'bhavat; tena tasya brāhmaṇatva-prāptiḥ. cyavano jamadagniś ca vasiṣṭho gautamo bhṛguḥ; sarva eva kṣamāvanto maharṣaya upavāsenaiva divam prāptāḥ.
อังคิรสกล่าวว่า วิศวามิตรผู้ทรงปัญญายิ่ง ได้บำเพ็ญตบะตลอดหนึ่งพันปีทิพย์ กินเพียงวันละครั้ง อดกลั้นความทุกข์จากความหิว; ด้วยวัตรเคร่งครัดนั้นเขาจึงได้ฐานะพราหมณ์. เช่นเดียวกัน ฤๅษีมหาอย่าง จยวนะ ชมทัคนี วสิษฐะ โคตมะ และภฤคุ—ผู้มีขันติและความอดกลั้น—ได้บรรลุโลกสวรรค์ด้วยการถืออุโบสถและการสำรวมตน.
अंगियरा उवाच
Endurance (kṣamā) and disciplined austerity (tapas), especially restraint in eating and fasting, are presented as powerful ethical-spiritual practices that can transform one’s status and lead to higher attainments.
Aṅgiras cites Viśvāmitra’s long austerity—eating once daily for a thousand divine years—to explain his attainment of brāhmaṇa status, and then lists other renowned sages who reached heavenly realms through fasting and forbearance.