Sūrya’s Counsel to Karṇa on Indra’s Intended Request
Kuṇḍala–Kavaca Discourse
निर्दग्धपक्ष: पतितो हाहमस्मिन् महागिरौ । “इससे मेरी ये दोनों पाँखें जल गयीं, परंतु जटायुके पंख नहीं जले। तबसे दीर्घकाल व्यतीत हो गया। उन्हीं दिनों मैंने अपने प्रिय भाई गृप्रराज जटायुको देखा था। पंख जल जानेसे मैं इसी महान् पर्वतपर गिर पड़ा” || ५० ई || तस्यैवं वदतो<स्माभिहीतो भ्राता निवेदित:
nirdagdhapakṣaḥ patito hāham asmin mahāgirau | tasyaivaṁ vadato ’smābhir hīto bhrātā niveditaḥ ||
మార్కండేయుడు పలికెను— “నా రెక్కలు కాలిపోయి, ‘హాయ్ హాయ్’ అని విలపిస్తూ ఈ మహాపర్వతంపై నేను పడిపోయాను. దీనివల్ల నా ఈ రెండు రెక్కలు దగ్ధమయ్యాయి; కాని జటాయువు రెక్కలు కాలలేదు. అప్పటినుంచి దీర్ఘకాలం గడిచిపోయింది. ఆ రోజుల్లోనే నేను నా ప్రియ సోదరుడు, గృధ్రరాజు జటాయువును చూశాను. రెక్కలు కాలిపోవడంతోనే నేను ఈ మహాగిరిపై పడిపోయాను.” అతడు అలా చెప్పుచుండగా, పరిత్యక్తుడైన అతని సోదరుని సంగతి మేము తెలియజేశాము.
मार्कण्डेय उवाच
The verse highlights the moral pull of kinship and responsibility: suffering and abandonment are not merely personal tragedies but ethical calls for recognition, compassion, and appropriate action toward one’s own.
A speaker describes having fallen onto a great mountain with burnt wings, lamenting in pain; in the same context, the listeners are informed about an abandoned brother—linking the lament to a wider account of separation and familial fate.