कर्णभीमयुद्धम्
Karna–Bhīma Combat Report
राजन्! उस समरांगणमें क्रोधसे लाल आँखें किये युधिष्ठिरने द्रोणके उन बाणोंको काटकर एक शक्ति हाथमें ली, जो पर्वतोंको भी विदीर्ण कर देनेवाली थी। उसमें सोनेका डंडा और आठ घंटियाँ लगी थीं। वह अत्यन्त घोर शक्ति मनमें भय उत्पन्न करनेवाली थी ।। समुत्क्षिप्प च तां हृष्टो ननाद बलवद् बली । नादेन सर्वभूतानि त्रासयन्निव भारत
sanjaya uvāca |
rājan! tasmin samarāṅgaṇe krodhena lālākṣaḥ yudhiṣṭhiraḥ droṇasya tān bāṇān chittvā ekaṃ śaktiṃ hastam ādade, yā parvatān api vidārayituṃ samarthā āsīt | tasyāḥ suvarṇadaṇḍaḥ aṣṭau ca ghaṇṭāḥ saṃnaddhāḥ | sā atyanta-ghorā śaktir manasi bhayaṃ janayantī āsīt ||
samutkṣipya ca tāṃ hṛṣṭo nanāda balavad balī |
nādena sarvabhūtāni trāsayann iva bhārata ||
राजन् क्रोधारुणनेत्रो युधिष्ठिरो द्रोणस्य तान् शरान् छित्त्वा शक्तिमेकां करे जग्राह पर्वतानपि विदारिणीम् । स्वर्णदण्डां महाघोरामष्टघण्टां भयावहाम् ॥ समुत्क्षिप्य च तां हृष्टो ननाद बलवद् बली । नादेन सर्वभूतानि त्रासयन्निव भारत ॥
संजय उवाच
The verse highlights the moral tension within kṣatriya-dharma: even a dharma-minded king like Yudhiṣṭhira can be driven by wrath in war, yet his action is framed within the battlefield duty to resist an overwhelming foe. It also shows how fear can be generated not only by weapons but by resolve and psychological force.
Sanjaya describes Yudhiṣṭhira, enraged, cutting down Droṇa’s arrows and taking up a terrifying śakti (spear-weapon) with a golden shaft and eight bells. He raises it and roars so loudly that it seems to frighten all beings.