
Ramayana · Sundara Kanda, Sarga 21, Verse 2
Ramayana 5.21.2
दुःखार्ता रुदती सीता वेपमाना तपस्विनी।चिन्तयन्ती वरारोहा पतिमेव पतिव्रता।।।।तृणमन्तरतः कृत्वा प्रत्युवाच शुचिस्मिता।
duḥkhārtā rudatī sītā vepamānā tapasvinī | cintayantī varārohā patim eva pativratā || tṛṇam antarataḥ kṛtvā pratyuvāca śucismitā ||
Sītā—stricken with grief, sobbing and trembling, austere and fair-hipped, devoted to her husband alone—placed a blade of grass between herself and (Rāvaṇa), and then replied with a pure, gentle smile.