बालकाण्ड ५६: विश्वामित्र–वसिष्ठ अस्त्रसंघर्षः
Visvamitra and Vasistha: Contest of Divine Weapons
मानवं मोहनं चैव गान्धर्वं स्वापनं तथा।जृम्भणं मादनं चैव संतापनविलापने।।1.56.7।।शोषणं दारणं चैव वज्रमस्त्रं सुदुर्जयम्।ब्रह्मपाशं कालपाशं वारुणं पाशमेव च।।1.56.8।।पैनाकास्त्रं च दयितं शुष्कार्द्रे अशनी उभे।दण्डास्त्रमथ पैशाचं क्रौञ्चमस्त्रं तथैव च।।1.56.9।।धर्मचक्रं कालचक्रं विष्णुचक्रं तथैव च।वायव्यं मथनं चैव अस्त्रं हयशिरस्तथा।।1.56.10।।शक्तिद्वयं च चिक्षेप कङ्कालं मुसलं तथा। 560वैद्याधरं महास्त्रं च कालास्त्रमथ दारुणम्।।1.56.11।।त्रिशूलमस्त्रं घोरं च कापालमथ कङ्कणम्।एतान्यस्त्राणि चिक्षेप सर्वाणि रघुनन्दन।।1.56.12।। वसिष्ठे जपतां श्रेष्ठे तदद्भुतमिवाभवत्।
dharmacakraṃ kālacakraṃ viṣṇucakraṃ tathaiva ca |
vāyavyaṃ mathanaṃ caiva astram hayaśiras tathā || 1.56.10 ||
ਉਸ ਨੇ ਧਰਮ-ਚੱਕਰ, ਕਾਲ-ਚੱਕਰ ਅਤੇ ਵਿਸ਼ਣੁ-ਚੱਕਰ ਸੁੱਟੇ; ਨਾਲ ਹੀ ਵਾਯਵ੍ਯ ਅਸਤ੍ਰ, ਮਥਨ ਅਸਤ੍ਰ ਅਤੇ ਹਯਸ਼ਿਰ ਅਸਤ੍ਰ ਵੀ ਪ੍ਰਯੋਗ ਕੀਤਾ।
Thus said Vasishta. Mighty Viswamitra lifted up agneya astra (shaft of fire) and discharging it said, 'stay, stay'.
Even symbols named for Dharma can be misapplied when driven by anger. The verse invites reflection on the difference between the name of righteousness and righteous intention (satya-dharma alignment).
Viśvāmitra escalates the battle by deploying a sequence of famed divine weapons, demonstrating both his mastery and the intensity of his retaliation.
The implied virtue is discernment: true greatness requires not only possession of power/knowledge but also wise, restrained deployment consistent with Dharma.