Cāturāśramya-dharma—Marks of the Four Āśramas (चातुराश्रम्यधर्मः)
क्षत्रिय ब्रह्मचारी धर्मपालनकी इच्छा रखकर अनेक शास्त्रोंके ज्ञानका उपार्जन तथा गुरुशुश्रूषा करते हुए अकेला ही नित्य ब्रह्मचर्य-आश्रमके धर्मका आचरण करे। यह बात ऋषिलोग परस्पर मिलकर कहते हैं ।।
indra uvāca | kṣatriyo brahmacārī dharmapālanecchayā nānāśāstrajñānopārjanaṃ guruśuśrūṣāṃ ca kurvan eko nityaṃ brahmacaryāśramadharmam ācaret—iti ṛṣayaḥ parasparaṃ saṃmilitā vadanti || sāmānyārthe vyavahāre pravṛtte priyāpriye varjayann eva yatnāt | cāturvarṇyasthāpanāt pālanāc ca tais tair yogair niyamair aurasaḥ puruṣārthaiḥ sarvodyogaiś ca kṣātradharmaṃ gṛhasthāśramaṃ caiva sarvaśreṣṭhaṃ sarvadharmasampannaṃ prāhur yato hi sarvavarṇāḥ kṣātradharmasahāyena svadharmaṃ pālayanti | kṣātradharmābhāve teṣāṃ sarvadharmāṇāṃ prayojanaṃ viparītaṃ bhavatīti vadanti ||
အိန္ဒြာက ဆိုသည်— «ဘြဟ္မစာရင် (brahmacārin) ၏ စည်းကမ်းကို ခံယူထားသော က္ෂတ္တရိယသည် ဓမ္မကို ထိန်းသိမ်းလိုသော ရည်ရွယ်ချက်ဖြင့် သာသနာကျမ်း (śāstra) များစွာကို လေ့လာ၍ ဆရာကို ဝန်ဆောင်ရမည်။ ထိန်းချုပ်မှုဖြင့် တစ်ယောက်တည်းနေသော်လည်း ဘြဟ္မစာရယ-အာရှရမ၏ တာဝန်ကို အမြဲတမ်း ကျင့်သုံးရမည်ဟု ရသေ့တို့က သဘောတူညီစွာ ဆိုကြသည်။ ထို့ပြင် လူထုဆိုင်ရာ ဆက်ဆံရေးနှင့် အများသုံးကိစ္စများ စတင်လာသောအခါ မင်းသည် ကိုယ်ပိုင် အကြိုက်အမုန်းကို သတိဖြင့် စွန့်ပစ်ရမည်။ နည်းလမ်းမျိုးစုံ၊ စည်းကမ်းများ၊ မှန်ကန်သော ကြိုးပမ်းအားထုတ်မှုများနှင့် အပြည့်အစုံသော လုပ်ဆောင်မှုများဖြင့် ဝဏ္ဏလေးပါးကို တည်ထောင်ကာ ကာကွယ်ပေးသောကြောင့် က္ෂာတ်ရဓမ္မ (kṣātra-dharma) နှင့် ဂೃಹಸ್ಥ-အာရှရမကို ဓမ္မပြည့်စုံ၍ အကောင်းဆုံးဟု ထုံးတမ်းက ကြေညာသည်။ အကြောင်းမှာ ဝဏ္ဏအားလုံးသည် က္ෂာတ်ရဓမ္မ၏ ထောက်ပံ့မှုဖြင့်သာ မိမိတို့၏ တာဝန်ဓမ္မကို ထိန်းသိမ်းနိုင်ကြသည်။ က္ෂတ္တရိယဓမ္မ မရှိလျှင် ထိုဓမ္မတို့၏ ရည်ရွယ်ချက်သည် ပြောင်းပြန်ဖြစ်၍ မူလအဆုံးသတ်နှင့် ဆန့်ကျင်သွားသည်ဟု ဆိုကြသည်»။
इन्द्र उवाच
A ruler-in-training must combine disciplined study and service to the teacher with strict self-restraint, and once engaged in public governance must renounce personal bias (likes/dislikes). Kṣātra-dharma—protecting and stabilizing the four varṇas—is presented as indispensable, because other social and religious duties function properly only when protected by just royal power.
Indra addresses principles of conduct for a kṣatriya: first as a brahmacārin devoted to learning and guru-service, then as a king entering public administration. He reports the consensus of the seers that impartial governance and the protection of the social order make kṣatriya-dharma (along with the householder foundation) central to the maintenance of dharma in society.