आकल्प: परिचर्या च गात्रसंवाहनानि च । अन्नैकैकं नृपश्रेष्ठ गोदानाद्धयतिरिच्यते,नृपश्रेष्ठ! देवविग्रहोंपर चढ़े हुए चन्दन-पुष्प आदिको यथासमय उतारना, ब्राह्मणोंकी जूठन साफ करना, उन्हें चन्दन-माला आदिसे अलंकृत करना, उनकी सेवा-पूजा करना और उनके पैर आदि अंगोंको दबाना, इनमेंसे एक-एक कार्य गोदानसे भी अधिक महत्त्व रखता है
ākalpaḥ paricaryā ca gātrasaṃvāhanāni ca | annaikaikaṃ nṛpaśreṣṭha godānādd hy atiricyate ||
Mārkaṇḍeya berkata: “Wahai penguasa manusia, bahkan satu perbuatan seperti khidmat peribadi yang penuh perhatian, penjagaan yang wajar, atau mengurut anggota tubuh (orang yang mulia) mengatasi pahala sedekah seekor lembu. Khidmat yang rendah hati, tepat pada waktunya, dan dilakukan dengan penuh hormat ini mengatasi derma besar, kerana ia secara langsung memuliakan dan menyokong mereka yang menjadi perwujudan dharma.”
मार्कण्डेय उवाच
That humble, direct service—attending properly, caring for the body, and devoted personal assistance to the worthy—can yield greater spiritual merit than prestigious gifts like cow-donation, because it expresses reverence and sustains dharma in practice.
Mārkaṇḍeya addresses a king and instructs him on comparative merit: he elevates concrete acts of service (paricaryā, saṃvāhana) above celebrated acts of charity (go-dāna), emphasizing lived devotion and ethical conduct.