द्रोणपर्व (अध्याय ११२) — कर्णभीमयोर्युद्धम्, दुर्योधनस्य रक्षणादेशः
Droṇa-parva 112: Karṇa–Bhīma Engagement and Duryodhana’s Protective Order
एक एव च बीभत्सु: प्रविष्टस्तात भारतीम् । अविषह्ाां महाबाहु: सुरैरपि महाहवे,वार्ष्णेय! पता नहीं, इस समयतक अर्जुन जीवित है या नहीं। महासमरमें जिसके वेगको सहन करना देवताओंके लिये भी असम्भव है, कौरवोंकी वह सेना समुद्रके समान विशाल है, तात! उस कौरवी-सेनामें महाबाहु अर्जुनने अकेले ही प्रवेश किया है
yudhiṣṭhira uvāca | eka eva ca bībhatsuḥ praviṣṭas tāta bhāratīm | aviṣahyāṃ mahābāhuḥ surair api mahāhave, vārṣṇeya! na jānāmi, asmin samaye tāvat arjunaḥ jīvitaḥ vā na vā | mahāsamare yasya vegaṃ sahiṣṇuṃ kartum devatānām api aśakyam, kauravāṇāṃ sā senā samudra-samāna-viśālā | tāta! tasyāṃ kauravī-senāyāṃ mahābāhur arjunaḥ eko 'pi praviṣṭaḥ ||
Yudhiṣṭhira berkata: “Wahai yang dikasihi, Bībhatsu (Arjuna) telah memasuki bala tentera Kaurava seorang diri. Dalam pertempuran besar itu, kedahsyatan tenaganya tidak tertanggung—bahkan oleh para dewa. Namun aku tidak tahu, wahai Vārṣṇeya, sama ada Arjuna masih hidup pada saat ini. Tentera Kaurava luas bagaikan lautan; dan ke dalam lautan bala tentera itu Arjuna yang berlengan perkasa telah terjun seorang diri.”
युधिष्ठिर उवाच
Even righteous leaders face uncertainty and fear for their allies; dharma in war includes steadfastness, but also honest acknowledgement of human limits and dependence on worthy companions.
Yudhiṣṭhira addresses Kṛṣṇa, expressing worry that Arjuna—having entered the immense Kaurava army alone—may or may not still be alive, while also affirming Arjuna’s overwhelming battle-force.