दानशील-समाचारः, सत्कारः, अहिंसा च
Umā–Maheśvara Saṃvāda
इस प्रकार मैंने रहस्यसहित धर्म और अधर्मका वर्णन किया। यह स्वर्गकी कामनावाले मनुष्योंको मृत्युके पश्चात् स्वर्गीय सुखकी प्राप्ति करानेवाला है ।।
dhaugya uvāca |
iti prakāreṇa mayā rahasya-sahitaṁ dharmaṁ ca adharmaṁ ca varṇitaṁ | etat svarga-kāmanā-vāle manuṣyān mṛtyoḥ paścāt svargīya-sukhasya prāptiṁ kārayati ||
iti śrīmahābhārate anuśāsana-parvaṇi dāna-dharma-parvaṇi deva-rahasye aṣṭāviṁśaty-adhika-śatatamo 'dhyāyaḥ | iti śrīmahābhārate anuśāsana-parva-antargate dāna-dharma-parvaṇi devatānāṁ rahasya-viṣayaka eka-śata-aṣṭāviṁśatitamō 'dhyāyaḥ samāptaḥ |
ധൗമ്യൻ പറഞ്ഞു—ഇങ്ങനെ ഞാൻ അന്തർരഹസ്യസഹിതം ധർമ്മവും അധർമ്മവും വർണ്ണിച്ചു. ഈ ഉപദേശം സ്വർഗ്ഗകാമികളായ മനുഷ്യർക്കു മരണാനന്തരം സ്വർഗ്ഗീയസുഖപ്രാപ്തി നൽകുന്നു॥ ഇതി ശ്രീമഹാഭാരതേ അനുശാസനപർവണി ദാനധർമ്മപർവണി ‘ദേവരഹസ്യേ’ അഷ്ടാവിംശത്യധികശതതമോഽധ്യായഃ സമാപ്തഃ॥
धौग्य उवाच
The speaker concludes that he has explained dharma and adharma along with their ‘secret’ (inner rationale). The teaching is presented as a means by which those aspiring for svarga can attain heavenly happiness after death—linking ethical conduct (especially dāna-dharma in this section) with posthumous reward.
This verse functions as a closing colophon: Dhaumya ends his instruction, and the text formally marks the completion of the chapter within Anuśāsana Parva, in the sub-section on the dharma of giving, titled ‘Deva-rahasya’ (the mystery/secret concerning the gods).