आदि पर्व, अध्याय 67 — गान्धर्वविवाह-समयः
Duḥṣanta–Śakuntalā: Gandharva Marriage and Succession Condition
जानकिरननम विख्यात: सो5भवन्मनुजाधिप: । दीर्घजिद्वस्तु कौरव्य य उक्तो दानवर्षभ:
vaiśampāyana uvāca |
janakir ananam vikhyātaḥ so'bhavan manujādhipaḥ |
dīrghajid vastu kauravya ya ukto dānavarṣabhaḥ ||
ayaḥśirā aśvaśirā vīryavān ayaḥśaṅku gaganamūrdhā ca vegavān—rājan—ime pañca parākramī mahādaityāḥ kekayadeśasya pradhāna-pradhāna-mahātmā-rājā-rūpeṇa utpannāḥ |
... (śeṣaḥ: asura-dānava-nāmnāṃ manuṣya-rāja-rūpeṇa janma-vṛttāntaḥ)
അവൻ ‘ജാനകി’ എന്ന നാമത്തിൽ പ്രസിദ്ധനായി മനുഷ്യരിൽ രാജാവായി. ഹേ കൗരവ, ‘ദീർഘജിഹ്വ’ എന്നു പറയപ്പെട്ട ആ ദാനവശ്രേഷ്ഠൻ ഈ ഭൂമിയിൽ ‘കാശിരാജൻ’ എന്ന പേരിൽ പ്രശസ്തനായി. ഇങ്ങനെ അനേകം ദാനവരും അസുരരും ഭൂമിയിൽ മഹാനൃപതികളുടെ രൂപത്തിൽ ജനിച്ചു—മാനുഷ നാമങ്ങൾ സ്വീകരിച്ചാലും അവരുടെ ഉഗ്രതേജസ്സും കഠിനസ്വഭാവവും കൂടെ വഹിച്ചു. ഈ ഭാഗത്തിന്റെ ധർമ്മബലം ഇതാണ്: വരാനിരിക്കുന്ന സംഘർഷം വെറും രാഷ്ട്രീയംമാത്രമല്ല; ആസുരീ പ്രവൃത്തി രാജശക്തിയിൽ അവതരിച്ചു അധർമ്മത്തിനും യുദ്ധത്തിനും നിലമൊരുക്കുന്നു; കൂടാതെ ശക്തിയും രാജപദവും മാത്രം സദ്ഗുണത്തിന്റെ ഉറപ്പല്ലെന്ന മുന്നറിയിപ്പും നൽകുന്നു.
वैशम्पायन उवाच
The passage frames political history as morally charged: destructive ‘asuric’ tendencies can incarnate within powerful rulers. It cautions that royal power and fame are ethically neutral unless guided by dharma, and it foreshadows that adharma-driven leadership becomes a cause of large-scale suffering and war.
Vaiśampāyana continues a catalogue explaining how various Dānavas/Asuras took birth on earth as renowned human kings in different regions (Kekaya, Kāśī, Kāmboja, Anūpa, etc.). The list functions as a prelude to the epic’s conflicts by identifying formidable, often fearsome forces behind certain royal lineages.