Duḥṣantasya Vana-praveśaḥ
King Duḥṣanta’s Entry into the Forest Hunt
(ततः सत्यवती हृष्टा जगाम स्वं निवेशनम् । तस्यास्त्वायोजनाद् गन्धमाजिध्रन्ति नरा भुवि ।।
tataḥ satyavatī hṛṣṭā jagāma svaṃ niveśanam | tasyāstv āyojanād gandham ājighranti narā bhuvi || dāśarājas tu tad gandham ājighran prītim āvahat || dāśa uvāca | tvām āhur matsyagandheti kathaṃ bāle sugandhatā | apāsya matsyagandhatvaṃ kena dattā sugandhatā || satyavaty uvāca | śaktiḥ putro mahāprajñaḥ parāśara iti smṛtaḥ | nāvaṃ vāhayamānāyā mama dṛṣṭvā sugarhitaṃ | apāsya matsyagandhatvaṃ yojanād gandhatāṃ dadau | ṛṣeḥ prasādaṃ dṛṣṭvā tu janāḥ prītim upāgaman ||
അതിനുശേഷം സത്യവതി സന്തോഷത്തോടെ സ്വന്തം വീട്ടിലേക്കു മടങ്ങി. ആ ദിവസമുതൽ ഭൂമിയിലെ മനുഷ്യർ ഒരു യോജന ദൂരത്തുനിന്നും അവളുടെ ദിവ്യസുഗന്ധം അനുഭവിക്കാൻ തുടങ്ങി. അവളുടെ പിതാവായ ദാശരാജനും ആ സുഗന്ധം നുകർന്ന് അത്യന്തം ആനന്ദിച്ചു. ദാശരാജൻ ചോദിച്ചു—“മകളേ! മുമ്പ് മീൻവാസന കാരണം ആളുകൾ നിന്നെ ‘മത്സ്യഗന്ധാ’ എന്നു വിളിച്ചിരുന്നല്ലോ; ഇപ്പോൾ ഈ സുഗന്ധം എവിടെ നിന്നാണ്? ആരാണ് ആ ദുർഗന്ധം നീക്കി ഈ പരിമളം നൽകിയതു?” സത്യവതി പറഞ്ഞു—“അച്ഛാ! മഹർഷി ശക്തിയുടെ പുത്രനായ മഹാപ്രാജ്ഞ പരാശരൻ—ഞാൻ വള്ളം നീക്കിക്കൊണ്ടിരിക്കുമ്പോൾ എന്നെ കണ്ടു കരുണിച്ചു. എന്റെ ദേഹത്തിലെ മത്സ്യഗന്ധം നീക്കി, ഒരു യോജന ദൂരത്തോളം പരക്കുന്ന സുഗന്ധം ദാനമായി നൽകി. ഋഷിയുടെ ഈ പ്രസാദം കണ്ടു ജനങ്ങൾ എല്ലാവരും പ്രീതരായി.”
दाश उवाच
The passage highlights how compassionate grace (prasāda) can transform social stigma into dignity: Satyavatī’s former identity marked by an offensive odor is changed through a sage’s favor, suggesting that inner worth and destiny need not be confined by birth or reputation.
After receiving a boon from the sage Parāśara, Satyavatī returns home emitting a far-reaching fragrance. Her father Dāśarāja, surprised because she was known as ‘Matsyagandhā’ (fish-smelling), asks the cause; she explains that Parāśara removed the fish-odor and granted her a fragrance perceptible from a yojana away.