अन्नदान-प्रशंसा (Praise of the Gift of Food) | Annadāna-Praśaṃsā
कृतैरावस थेैरननित्य॑ संप्रेष्यै: सपरिच्छदै: । निमन्त्रयेथा: कौरव्य सर्वकामसुखावहै:
bhīṣma uvāca |
kṛtair āvasathair anitya-saṁpreṣyaiḥ sa-paricchadaiḥ |
nimantrayedāḥ kauravya sarva-kāma-sukhāvahaiḥ ||
ພີດສະມະກ່າວວ່າ: «ໂອ ກົວຣະວະ (ຢຸທິສຖິຣ) ຈົ່ງໃຫ້ທູດໄປສືບຫາບັນດາພຣາຫມັນລະດັບສູງຜູ້ນ່າເຄົາລົບ—ຜູ້ບໍ່ປາຖະໜາສິ່ງໃດຈາກເທວະດາຫຼືມະນຸດ, ຜູ້ພໍໃຈຢູ່ເສມອ, ແລະດຳລົງຊີວິດດ້ວຍສິ່ງທີ່ມາໂດຍບໍ່ໄດ້ຂໍ. ຈົ່ງເຊີນພວກເຂົາດ້ວຍທີ່ພັກທີ່ຈັດກຽມດີ, ມີຜູ້ຮັບໃຊ້ ແລະເຄື່ອງຈຳເປັນຄົບຖ້ວນ—ການຖວາຍທີ່ນຳຄວາມສະດວກສຸກອັນຄວນໄດ້ທັງປວງ. ເພາະເມື່ອຄົນເຊັ່ນນັ້ນຖືກທຸກຂ໌ ພວກເຂົາຈະນ່າຢ້ານດຸດດັ່ງງູມີພິດ; ດັ່ງນັ້ນ ຈົ່ງປົກປ້ອງຕົນເອງດ້ວຍການເຄົາລົບບູຊາພວກເຂົາ. ທຸກມື້ ຈົ່ງຕ້ອນຮັບໃນເຮືອນດ້ວຍກຽດຕິຍົດແລະການຮັບຮອງຢ່າງຄົບຖ້ວນ; ເພາະຄວາມເຄົາລົບເຊັ່ນນີ້ນຳມາຊຶ່ງສະຫວັດດີແລະຄວາມສຸກ.»
भीष्म उवाच
A king safeguards his realm and his own welfare by honoring truly content, desireless brahmin sages with proper hospitality—lodging, attendants, and respectful daily reception. Neglecting or offending such persons is dangerous; reverence toward them is presented as a practical form of protection grounded in dharma.
In Bhishma’s post-war instruction to Yudhishthira (Anushasana Parva), he advises the king to locate worthy brahmins through messengers and invite them to stay, providing comfortable arrangements and continual honor, warning that distressed sages can become fearsome if wronged.