
Adhyaya 331 — विषमकथनम् (Statement on Irregular Metres)
ព្រះអគ្គីបន្តលំដាប់ឆន្ទស-សាស្ត្រ ពីការបែងចែកវត្តទៅកាន់ការវិនិច្ឆ័យភាពមិនទៀង។ ទ្រង់កំណត់ vṛtta ជាបី៖ sama (ស្មើទាំងមូល), ardha-sama (ស្មើពាក់កណ្តាល), viṣama (មិនស្មើ) ហើយបង្ហាញរបៀបកើត ardha-sama ដោយពាក់កណ្តាលខ្លះស្មើ ខ្លះមិនស្មើ។ បន្ទាប់មកចាត់ការប្រែប្រួលប្រវែងជា ខ្វះ (viṣama), លើស (ativṛtta), និងស្របតាមស្តង់ដារ (sāmānya) ដោយណែនាំមាត្រដ្ឋាន ‘glauca’ និងប្លង់ ‘vitānaka’។ ទ្រង់ក៏ដាក់ច្បាប់ប្រតិបត្តិលើកម្រិត pāda ដូចជា vakra ដើម និងការអនុវត្ត pathyā ចាប់ពីព្យាង្គទី៤ ហើយរាយនាមរូបបែប និងទម្រង់តាមលំដាប់ gaṇa ដូចជា Capalā, Yujasvan, Vipulā និងអនុប្រភេទ, Cakra-jāti, āpīḍa/pratyāpīḍa, mañjarī/lavaṇī, Amṛtadhārā, Saurabha និងប្រភេទពាក់ព័ន្ធ។ ចុងក្រោយទ្រង់បង្ហាញថាមានមាត្របន្ថែមនឹងពន្យល់បន្ត ដើម្បីបម្លែងវិទ្យាបច្ចេកទេសឲ្យក្លាយជាចំណេះដឹងធម្មៈមានរបៀបរៀបរយ។
No shlokas available for this adhyaya yet.
It emphasizes metrical diagnostics and construction rules: the tripartite vṛtta taxonomy (sama/ardha-sama/viṣama), deficiency vs excess vs conformity of span, and pāda-level operational guidance (initial vakra and pathyā application from the fourth syllable), followed by gaṇa-sequence-based naming of variants.
By preserving the formal integrity of sacred speech—hymn, mantra, and śāstric verse—prosodic knowledge protects meaning and transmission; disciplined composition becomes a dharmic skill that supports devotion, study, and cultural order alongside mokṣa-oriented practice.