अध्याय २९७ — श्रेयः, धृति, दान-नियमाः
Welfare, Steadfastness, and Norms of Giving
जब आयु समाप्त हो जाती है तभी देहधारी जीव पंचत्वको प्राप्त होता है। यह बिना कारणके भी हो जाता है और कभी विभिन्न कारणोंसे उपपादित होता है ।।
yadā āyuḥ samāptā bhavati tadā dehadhārī jīvaḥ pañcatvaṃ prāpnoti | etad akāraṇam api bhavati, kadācid vividha-kāraṇaiḥ upapāditam | tathā śarīraṃ bhavati dehād yena upapāditam | adhvānaṃ gatavaś cāyaṃ prāptaś cāyaṃ gṛhād gṛham | ye tu dehaṃ prāpya haṭhapūrvakaṃ tasya parityāgaṃ kurvanti, teṣāṃ pūrvavad eva yātanāmaya-śarīra-prāptir bhavati | te manuṣya-śarīraṃ mokṣa-sādhanam api prāpya ātmahatyā-kāraṇāt tasya lābhāt vañcitāḥ, gṛhād gṛhaṃ gacchato manuṣyasyeva dehād dehaṃ prāpya saṃsaranti |
パラーシャラは言った。「定められた寿命が尽きると、身をもつ者は五大の状態――すなわち死――に至る。これは時に、明らかな原因もなく起こるように見え、また時に、さまざまな原因から生じるものとして説き明かされる。さらに、身体はそれが生起する根拠に応じて形づくられる。かくしてこの存在は輪廻の道に駆り立てられ、家から家へと移るようにさまよう。身を得ながら、それを力ずくで――自らを滅することによって――捨て去る者は、以前と同じく苦しみの身を再び得る。解脱の資となる人身を得ていながら、自殺という行為によってその利益を失い、家を移り住む人のように、身から身へと移ってゆくのだ。」
पराशर उवाच
Death occurs when lifespan is exhausted, and the human body is a rare means for liberation; therefore forcibly abandoning the body (ātmahatyā) leads not to freedom but to continued transmigration and the attainment of a painful embodiment.
Parāśara is instructing about the mechanics and ethics of death and rebirth: ordinary death follows the completion of lifespan, while self-inflicted death results in renewed suffering and continued movement from one ‘house’ (body) to another.