सूर्यदेव बरसातमें पृथ्वीपर जो पानी बरसाते हैं, उसे अपनी विशुद्ध किरणोंद्वारा आठ महीनेमें पुनः: खींच लेते हैं। इससे बढ़कर आश्वर्यकी बात और क्या होगी? ।।
sūryadevaḥ varṣākāle pṛthivyāṃ yaḥ salilaṃ varṣayati, tat svaviśuddhābhiḥ kiraṇābhiḥ aṣṭamāsaiḥ punaḥ ākarṣati; etad-adhikaṃ kim āścaryam? yasya tejo-viśeṣeṣu svayam ātmā pratiṣṭhitaḥ | yato bījaṃ mahī ceyaṃ dhāryate sa-carācarā | vipravara! yasya sūryasya viśiṣṭe tejasī sākṣāt paramātmā niviṣṭaḥ, yasmāt nānāvidhāni bījāni prabhavanti, yasya ādhāreṇa sa-carācarā pṛthivī dhṛtā, yasya maṇḍale ādi-antarahitaḥ mahābāhuḥ sanātanaḥ puruṣottamaḥ bhagavān nārāyaṇaḥ virājate—tasmād adhikaṃ kim āścaryam?
Nāga berkata: “Pada musim hujan, Sang Surya menurunkan air ke bumi; lalu dengan sinar-sinarnya yang murni ia menariknya kembali dalam delapan bulan. Keajaiban apa yang lebih besar dari ini? Wahai brahmana terbaik, dalam cahaya khas Surya bersemayam Sang Diri Tertinggi. Darinya timbul beraneka benih kehidupan; oleh penopangnya bumi ini—beserta segala yang bergerak dan tak bergerak—tetap tegak. Dan di dalam cakram suryanya bersinar Nārāyaṇa, Puruṣottama yang kekal, berlengan perkasa, tanpa awal dan tanpa akhir. Keajaiban apa yang dapat melampaui Dia?”
नाग उवाच
The verse presents the Sun’s cyclical work—sending rain and reabsorbing water—as a sign of divine governance. It links natural processes to dharmic cosmic order and affirms that the Supreme Self (Paramātmā/Nārāyaṇa) is present in and through the Sun’s radiance, sustaining all life.
A Nāga addresses a learned brāhmaṇa, pointing to the Sun’s role in rainfall and the return of waters as an astonishing phenomenon. He then elevates the point into theology: the Sun is a support of the world and a locus where Nārāyaṇa, the eternal Supreme Person, is said to shine.