Adhyāya 152 — Bhīṣma’s Authorization for Yudhiṣṭhira’s Return to the Capital (नगरप्रवेशानुज्ञा)
श्रीमहेश्वर बोले--तपोवनमें निवास करनेवाली देवि! तुम भूत और भविष्यको जाननेवाली
śrīmaheśvara uvāca—tapovane nivāsa-karaṇe devī! tvaṁ bhūta-bhaviṣya-jñā, dharma-tattva-vid, svayam api dharmācāra-parā ca. sundara-keśa-bhrū-lalāme satī-sādhvī himavān-kumārī! tvaṁ kārya-kuśalā, indriya-saṁyama-mano-nigraha-sampannā ca. tava ahaṁtā-mamatāyāḥ sarvathā abhāvaḥ; ataḥ varārohe! ahaṁ tvāṁ ekaṁ praśnaṁ pṛcchāmi. mama pṛṣṭe tvaṁ mama abhipreta-viṣayaṁ vada.
sāvitrī brahmaṇaḥ sādhvī, kauśikasya śacī satī; lakṣmīr viṣṇoḥ priyā bhāryā, dhṛtir bhāryā yamasya tu; mārkaṇḍeyasya dhūmorṇā, ṛddhir vaiśravaṇasya ca; varuṇasya gaurī bhāryā, sūryasya suvarcalā; candrasya rohiṇī sādhvī, agner bhāryā svāhā; kaśyapasya aditir bhāryā—etāḥ sarvāḥ pativratā devyaḥ. devī! tvaṁ etāḥ sarvāḥ sadā saṅgatā, etābhyaś ca dharma-vārtāṁ pṛṣṭavatī asi.
Śrī Maheśvara bersabda: “Wahai Dewi yang berdiam di rimba tapa! Engkau mengetahui yang telah terjadi dan yang akan datang; engkau memahami hakikat dharma dan engkau sendiri hidup menurut dharma. Wahai putri Himavān yang suci dan berbudi, berambut serta beralis elok! Engkau cekatan dalam tindakan, berhias pengendalian indria dan penaklukan batin; pada dirimu tiada jejak keakuan maupun rasa memiliki. Maka, wahai wanita berpinggul elok, aku mengajukan pertanyaan; ketika kutanya, katakanlah apa yang hendak kuketahui. Sāvitrī, istri Brahmā yang saleh; Śacī, permaisuri Indra (Kauśika) yang setia; Lakṣmī, istri tercinta Viṣṇu yang pativratā; Dhṛti, istri Yama; Dhūmorṇā, istri Mārkaṇḍeya; Ṛddhi, istri Vaiśravaṇa (Kubera); Gaurī, istri Varuṇa; Suvarcalā, istri Sūrya; Rohiṇī, permaisuri Candra yang suci; Svāhā, istri Vibhāvasu (Agni); dan Aditi, istri Kaśyapa—semua dewi itu berbakti kepada suami mereka laksana kepada dewa. Wahai Dewi, engkau senantiasa bergaul dengan mereka dan menanyai mereka tentang dharma.”
श्रीमहेश्वर उवाच
The passage frames dharma as lived discipline: true virtue is marked by self-restraint (control of senses and mind) and inner purity (absence of ego and possessiveness). It also presents a traditional ethical ideal—pativratā-dharma—by listing exemplary divine wives as models of steadfastness and righteous conduct.
Maheśvara addresses the Goddess in an ascetic forest setting, praises her spiritual qualifications, and prepares to question her. He then cites a roster of renowned virtuous wives (of gods and sages), noting that she has associated with them and learned dharma through their counsel—setting the stage for a discussion on righteous conduct.